Till skillnad från mig har du troligen djupa kunskaper i nationalekonomi vilket gör att du med dödsföraktet hos en mexikansk klippdykare kan kasta dig in i en debattartikel av finansministern om nationens ekonomiska tillstånd och sedan, som grädde på moset, mumla något insiktsfullt om att jodå, föralldel, så kan man nog lite förenklat se det hela, varmed du antyder att din egen analys är åtskilliga snäpp skarpare.  

I så fall har du nog – om inte annat så för att sätta finansministern på plats – läst hennes SvD-artikel per den 15 april där hennes tänkande gör mos av okunnigt folk som jag medan du kanske skulle få en match. Här följer min barnsliga återgivning av hennes bedömning av nationens ekonomiska tillstånd. Kolla gärna om jag missförstått.

Huvudplågan under ”de gångna åren” har varit ”den höga inflationen” som ”tryckt ned tillväxten, pressat upp arbetslösheten och satt såväl hushåll och företag som välfärden under ekonomisk press”.

Jag tror att de gångna årens höga inflation kommit från USA som blev besatt av oro under pandemin eftersom produktionsvolymen och lönerna reducerades när folk förbjöds att gå till jobbet. För att kompensera bortfallet tryckte staten pengar vilket som alltid leder till inflation, den här gången kanske mer envist än normalt.

Eftersom Sverige var ett av de få länder i världen som förde en vettig coronapolitik – det vill säga utan arbetsförbud och penningtryckning – har vi till vår förvåning samlat resurser i ladorna vilket gör att politikerna nu kan göra sådant de gillar att göra mest, det vill säga sätta sprätt på andras pengar, ”åtgärder för att stötta ekonomin och investera i välfärd, jobb och trygghet”.

Det fanns nästan oändliga resurser att satsa framför allt på politikernas favoritengagemang, således olika former av välfärdssatsningar eftersom finansministern, när hon tittade extra noga i kassakistan, upptäckte att inflationen trots allt hade slagit hårt: de höga priserna ”slår alltjämt hårt mot både hushållen, företagen och välfärdens verksamheter” varför det rycker i hennes välfärdsnerver.

Nationalekonomin uppträder i två olika varianter, NE (p), en särskild variant för politiker samt NE (vs), vanliga skattebetalare, således sådana som jag. De två skolorna förstår varandra ungefär lika väl som trettioåriga krigets religiösa kontrahenter förstod varandra på pricken i frågan om defenestrationen i Prag.

Finansministern har därför dragit igång NE (p), hennes favoritvariant. Regionerna ska få sex miljarder för att slippa sparka sjuksköterskor, kommunerna ska få mer bostadsbidrag till utsatta barnfamiljer. För oss anhängare av NE (vs) ser detta ut som slöseri och ska undvikas när pengarna tryter. Bättre sänka bidrag och tvinga folk att arbeta så att de kan köpa EV (elbilar; om det faller dem in, alltså).

Sådant som min nationalekonomiska skola kallar slöseri kan anses vara produktivt, nyttigt och en del av välfärden hos finansministerns meningsfränder. Hon vill ge myndigheter mer pengar, till exempel Skatteverket, Tullverket, SiS och Kronofogdemyndigheten, när jag i stället hade skurit ned personalen med en tredjedel och sagt åt de friställda att starta detektivbyråer som fångar välfärdsbedragare och kan leva på provisionen.

I någon mån är det lovande att finansministern vill återupprätta arbetslinjen men vad det betyder är oklart med tanke på att hon anser att reformerad a-kassa, klimatomställning och samhällsomvandlingen i norra Sverige hör dit. Men på något sätt ska ”arbetslinjen återupprättas och tillväxten ta fart”. ”Så kan vi skapa tillräckliga resurser för att möta Sveriges stora investeringsbehov.” Inte så dumt, förstås, om finansministern har sådana magiska krafter att utnyttja om det kniper.