Veckans nyhet är att bara en tredjedel av nationens värnpliktiga kan tänka sig att göra lumpen och därmed förbereda sig för försvarsuppdrag i rikets tjänst. Ungefär hälften av de unga männen tackar nej till värnpliktstjänstgöring och anför depressioner och ångest som skäl till att göra sig till kronvrak. Tre fjärdedelar av kvinnorna väljer det alternativet. Sammanlagt är det bara en tredjedel av de möjliga soldaterna som ställer sig till förfogande för att rädda landet om exempelvis Putin kom med en styrka över Östersjön för att ta Gotland bara för säkerhets skull.

Jag har inte svårt att förstå varför unga män och kvinnor tackar nej till krigstjänsten. Förut, när jag låg i lumpen, var det knappt någon som vägrade värnplikt. Varför skulle man göra det? Kriget var kallt nog och risken att ryssen skulle anfalla var ringa. Om Sovjet faktiskt angrep kunde vi vara säkra på att USA skulle rycka ut till vårt försvar. Det amerikanska stödet vore idag troligen mindre ovillkorligt; i stället för att skicka atomubåtar skulle Trump antagligen skicka revisorer som undersökte om Sverige betalat sina avgifter till Nato.

Det är troligen farligare att göra lumpen idag än under kalla kriget. Det är därför bara en tredjedel av de värnpliktiga kan tänka sig att fullgöra sina plikter mot nationen. Det är lätt att förstå dessa unga människors motiv. För vad begärs det att de i strid ska riskera sina liv? Det har alltid varit en knivig fråga för den militära överhet som haft till uppgift att hålla armén bemannad. Men rekryteringsmyndighet har nästan aldrig hittat något svar som tillfredsställt bassarna. I historieskildringar från det ena kriget efter det andra beskrivs hur de tvångsuttagna rekryterna på egen hand kunde hugga sönder sina lemmar för att slippa tjänstgöringen och därför, om de hade otur, i stället blev avrättade för förräderi eller fanflykt. Inför det perspektivet ligger det närmare till hands att förundra sig över att så många som en tredjedel av soldaterna alls ställer upp på erbjudandet att gå i krig för nationen.

Soldaternas villighet att utsätta sig för en inte alls försumbar livsfara är så mycket mer förbluffande som motparten – staten, Pliktverket, Försvarsmakten – till skillnad exempelvis från den karolinska armén, som ständigt hade för få soldater till att sticka sablarna i den ofta manstarkare fienden, numera inte tillämpar något våld för att få unga människor att frivilligt ställa upp för kriget.

Båda parterna – såväl soldaterna som generalstaben och övriga högre instanser inom krigsmakten – verkar kort sagt häpnadsväckande oengagerade inför det nya projekt som Nato-medlemskapet öppnar för Sverige. Man skulle förvänta sig att krigsmakten försökte sy in och hålla fast så många soldater som möjligt i stället för att se på medan de flyr in i diagnoser, depressioner och ångest. Och man skulle räkna med att praktiskt varenda värnpliktig – i stället för bara strax över hälften av männen – säkrade en diagnos om psykisk ohälsa så att han garanterat aldrig skulle behöva ge sig ut i fält mot Putins stridsvana trupper.

Ingen av parterna beter sig alltså som man förväntat sig efter att ha studerat deras incitament. Vad är det som händer? Är det något jag missförstått eller har de inblandade gripits av någon stor, irrationell och svårförståelig fosterlandskärlek som ger motiv nog att våga livet mot ryssen?