Jimmie Åkesson har, tydligen med tillräckligt eftertryck för att folk skulle fatta att han var rejält sur, förklarat att han tycker särskilt illa om sådana självgoda finborgare som inte i eget namn vågat invända mot invandringen utan överlåtit det grovjobbet på sverigedemokraterna för att det inte skulle stänka någon nazistskit på finborgarna.

Om detta har jag några synpunkter att framföra. Den första är att sådana finborgare finns och fram till för några år sedan utgjorde en dominerande åsiktsriktning i Sverige samt att även jag tillhörde gruppen. Någon gång kan man ju erkänna sina skamliga böjelser, framför allt om de inte är värre än så här. Själv har jag under åtskilliga år vant mig vid att under sneda, lite föraktfulla leenden bli hållen för ett nazistfascistsvin. (Det började när jag reste land och rike runt och talade för skolpeng i kommunerna. Teveprogrammet Norra Magasinet tog då på sig ansvaret för den andliga renhållningen i nationen och gjorde, om jag minns rätt, åtminstone ett inslag i veckan om hur den onda läran spred sig över landet från stockholmstrakten med mig som ondskans primus motor. Sedermera har jag lärt mig att sådana där ideologiska attacker från media brukar komma i skov ungefär som hos bältrosen. ”Jäklar, det här var ett plågsamt år” kanske man säger en viss nyårsafton när man utvärderar sin nådaställning hos pressen eller ”dom verkar ha tappat stinget på sistone” den nästkommande.

Sedan man fått utstå ett antal sådana där belägringar upptäcker man till sin förvåning för det första att de går över och för det andra att de inte gör så ont som man fruktar. Kanske stärker de sinnet enligt Nietzsches diktum att ”det som inte dödar, det härdar”. I vilket fall som helst föraktar jag numera meningsfränder som inte tål att kallas dassråttor. När jag numera i sociala sammanhang träffar en person som offentligt förtalat mig visar det sig att han, snarare än jag, blir först med att flacka med blicken och titta åt ett annat håll.

Emellertid måste jag erkänna att jag inte alltid är sådär ståndaktig till yttrandefrihetens värn. Onda blickar är inte alltid lätta att uthärda. Därför skulle det aldrig falla mig in att engagera mig i vartenda ideologiskt ordkrig till vilket jag blir inbjuden (och Gud ska veta att det ligger utmaningar i varenda vrå särskilt efter middagar med drinkar och vin).

Jag kan alltså lätt begripa att Åkesson och hans allierade ständigt mullrar inombords med tanke på det förakt som de – till skillnad från mig – praktiskt taget alltid utsatts för och därför troligen fått lägga band på sig själva för att inte släppa loss de smockor de känner klia i fingrarna. Men jag har svårt att förstå att Åkesson och hans partivänner under den tid de fostrats för att tjänstgöra inom svensk demokrati ännu inte lagt av hämndbegäret. På partiets landsdagar höll han, efter vad jag har läst, ett uppviglande tal där han nästan som en kriminalstyrka skulle kartlägga den tidigare invandringspolitiken för att kunna utmäta ansvar och straff.

Jag tror inte det går. Vem är oskyldig? En hel del av det man ogillar får man lära sig att leva med. I frågor som dessa blir det nog enklare att förlåta sina gamla vedersakare än att prompt sätta dem i stocken allihop. Här kan Nelson Mandelas mildhet med hans förstockade gamla fiender vara en förebild.