Sverige har som mål att bli ledande på AI inom ett år, läser jag i en av de stora nyhetstidningarna. Och jag känner direkt att ”wow, så underbart” liksom, för om det är något vi verkligen behöver bli bäst på så är det ju just det. Glöm att vi har horder av klankriminella som både begår våldsbrott. bedrägerier och infiltrerar myndigheterna, glöm att tågen sjunger hellre än bra, glöm att åldringar på äldreboendena har sämre livsvillkor än livstidsdömda mördare på fängelserna, glöm förnedringsrån mot våra barn och våldtäkter på våra kvinnor. Glöm allt – bara vi blir världsbäst på AI.

Sverige är ett sjukt land, menar många, och hur skulle man kunna säga emot? Vi har en brottsstatistik som inte liknar något annat västlands, ett migrationsverk som motarbetar säkerhetspolisen och banker som vägrar hantera kontanter och som därmed utsätter mängder med äldre för bedrägeririsk – och nu tror politikerna att AI ska frälsa oss.

”Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter och i internationell jämförelse ligger Sverige i absolut framkant. Många länder har höga ambitioner för sin digitala utveckling och Sverige måste arbeta hårt för att utveckla och stärka arbetet.” står att läsa på regeringens webbsida. Och det låter förstås jättefint att vi är i ”framkant” men hur vore det om vi istället skulle satsa på att bli bäst i världen på att förebygga och lösa brott så att medborgarna kan få sova lugnt om nätterna?

Det är förstås inte lika häftigt och trendigt och framför allt inte lika lukrativt för alla som nu känner den ljuva doften av pengar för olika projekt som de kan starta i AI:s namn. Och det kan bli hur galet som helst. Vi vet ju bara alltför väl vad digitaliseringshysterin har ställt till med hittills. Medborgarna är numera ständigt är utsatta för risken att få sina liv hackade. Sjukjournaler, skyddade adresser – allt kan illasinnade hackers komma åt eftersom allt är digitaliserat.

Och den ”humanitära stormakten” sen. Någon borde ta ett vedträ och slå i skallen på den som myntade den floskeln för sällan har ett uttryck för hybris lett till så mycket elände för så många. Öppna gränser, eftergifter för kriminella klaner, korruption inom myndigheter och polisväsende, löjligt låga straff för allvarliga brott, en skola på knäna… Allt medan majoriteten av medborgarna ser sina liv krympa, med ökande otrygghet, bostadsbrist, längre vårdköer och sämre ekonomi.

Lilleputtlandet Sverige lider helt enkelt av storhetsvansinne. Vi ska vara bäst på allt, men bara sånt som ger pluspoäng på floskeltoppen. Vi ska minsann ge mest bistånd per capita, även till länder där de svenska skattebetalarnas pengar går direkt ner i fickan på en korrupt regim. Vi ska stoltsera med vidöppna gränser, så att hela världen får möjlighet att ta del av en välfärd andra slitit ihop till. Och hur gick det med de så kallade ”EU-migranterna”? Lagen medger att de vistas här i tre månader – det tog över tio år innan antalet tiggare började minska och många av dem sitter fortfarande strategiskt utplacerade medan deras hallickar gör stora pengar på svenskars dumsnällhet.

Gamla Hulda, som sitter på äldreboendet och bara får duscha var fjortonde dag, är det ingen som bryr sig om. Och inte görs det något åt det faktum att den som kommer hit från ett annat land, och inte har bidragit med en krona till välfärden, får samma pension som en som arbetat hela sitt vuxna liv.

Det här är inte bara politikernas fel. Det är i minst lika hög grad mediernas och den högljudda kulturelitens fel. Stiftelser som Expo, till exempel, som gör en stor sak av att några etniskt svenska barn i nedre tonåren fäller rasistiska kommentarer på webbforum, men helt blundar för att tusentals våldsbejakande islamister har gjort Sverige till sin oas. Dumdryga kulturskribenter som kallar 20 procent av svenska folket för rasister och nazister för att de väljer att rösta på ett parti som på allvar har visat att de vill vända skutan. Alla dessa kvinnor som uttrycker hat mot vita jämställda män och kliar utländska patriarkala män under hakan.

Nu ska man visserligen ge Tidöregeringen ett visst erkännande, för sedan den tillträdde har det hänt ett och annat – och inte alls så långsamt som vissa hävdar. Numera går det att utvisa notoriskt kriminella även om de kom hit före femton års ålder, till exempel, och det har visat sig att vistelseförbuden för kriminella fungerar över förväntan. Men det behövs mer. Mycket mer. Framför allt behöver alla godhetsnarkomaner ta ett steg tillbaka och på allvar fundera på vad deras snällism får för följder för samhället. De bär ett oerhört ansvar för Sveriges förfall och nu är det dags att krympa deras möjligheter att fortsätta förstöra för alla oss andra.

Foto: Wikimedia commons