Ofta hamnar jag i belägenheter som jag dock har utvecklat metoder att i någon mån avhjälpa. Belägenheten kan vara den besvärande omständigheten att jag står inför något jag inte begriper, till exempel solelliptikan eller El Libertador Bolivars äventyr i trakterna av Peru och Venezuela vid 1800-talets början. Min främsta metod är att söka svar hos Google eller hos någon lärd bekant. I nödfall, som när det gäller dagens ämne, har jag varit tvungen att tänka själv vilket är ett otillförlitligt knep om än överlägset det där med att fråga vänkretsen.

Ämnet som jag på förekommen anledning tänkt lite på är sådant som censur, tankeförtryck, trakasserier, mobbning, misshandel och avskedanden av oliktänkande, framför allt bland amerikanska universitetsprofessorer från vilka svenska motsvarande befattningshavare hämtat en särskild beteckning för företeelsen, nämligen cancelkultur. (Att de inte väljer ett mer svenskklingande uttryck såsom gruppförföljelse eller pennalism beror på att inte tycker det är fint nog att tala svenska; amerikanska beteenden och uttryck står högre i kurs än motsvarande svenska bland vetenskapare.)

Nu finns det en känd svensk professor i humaniora – och långt ifrån den mest bigotta – som tycker om att förklara att han har en skarpare hjärna än andra. Den 24 mars tar han i Dagens Nyheter itu med cancelkulturen och föreslår en ny lösning, nämligen att universiteten fortsätter att göra precis samma sak som de alltid gjort vilket är att ordna kurser, i det aktuella fallet alltså utbildning mot cancelkulturen.

Av samma skäl som att kommunerna aldrig blir av med sina utsatta områden hur stora resursförstärkningar de än beviljas så kan studenter emellertid inte övertalas att inte djävlas med varandra. Om de djävlas med varandra så beror det på att de vill djävlas med varandra och då hjälper det inte att be dem låta bli. Däremot skulle det kanske fungera med incitament, till exempel om bråkstakarna relegerades eller fick bidragen indragna.

Professorn konstaterar att den svenska universitetsapparaten (enligt en amerikansk forskare såklart) saknar förmåga att rädda sig själv med de verktyg den normalt använder, det vill säga fler kurser:

När det gäller akademisk frihet ligger Sverige ”mycket dåligt till jämfört med övriga europeiska länder”.

”Utbildningsminister Mats Perssons försök att råda bot på problemet genom att be universiteten själva värdera hur de hanterar detta problem har alldeles uppenbart havererat.”

För övrigt har svenska universitet redan utan framgång institutionaliserat den ordning med fler kurser som professorn föreslår (vilket han själv påpekar):

”Vid mitt lärosäte” ska ”unga forskare” studera högskolepedagogik i tio veckor vilket är av ”undermålig kvalitet”, tid som, får man anta, professorn menar skulle kunna användas till att lära lärarna att inte mobba sina kollegor. Men även det är utsiktslöst:

”Vid Umeå universitet förefaller det ha etablerats en princip att bara personer med samisk bakgrund får forska och undervisa om den samiska kulturen. Vid Linnéuniversitetet hävdar ledningen att det är helt i sin ordning att föreskriva vilka teorier som ska gälla i forskningen när man ledigförklarar professorstjänster”.

Självklart räcker det inte att skicka sådan universitetspersonal på kurs för att få dem att lägga cancelkulturen på hyllan. Det är inte av misstag och brist på lämplig utbildning som samiska lärare får monopol på samiska ämnen. Vem som helst känner igen ett privilegium när ett etableras. Det här är ett tecken på oskick och bristande moral, inte på att Umeå universitet erbjuder för få kurser i politisk korrekthet.

Det handlar om en från USA importerad konflikt mellan två akademiska filosofier, den gamla som ledde till västerlandets framgångar samt den nya som bryr sig mer om kön och kroppsfärg och därför aldrig kan komma fram till något mer användbart än en bekräftelse av ens egna fördomar.

Precis såg det ut i Europa på 1500- och 1600-talen när den nya naturvetenskapen försökte slå sig igenom motståndet från de gamla skolastiska universiteten. Men det felaktiga tänkandet var alltför starkt förankrat i de gamla institutionerna. De gamla universiteten gick helt inte att övertyga om det moderna naturvetenskapliga tänkandets överlägsenhet.

Lösningen, som särskilt förfäktades av filosofen Francis Bacon gick helt enkelt ut på att nyskapa ersättare till universiteten som på det hela var bortom räddning. Det första var det engelska Royal Society som under ledning av Isaac Newton grundades 1660. Sex år senare bildades den franska vetenskapliga akademin efter samma mönster och vid sekelskiftet den tyska.

Med detta vill jag bland annat säga att det troligtvis inte går att reformera de svenska högre lärosätena annat än med mycket drastiska metoder. Avgiftsfinansiering är som sagt en av dem. Intagning efter strikt meritokratiska principer är en annan.

I USA startas nu ett antal garanterat PK-fria och meritokratiskt korrekta högre lärosäten. Varför detta inte skulle kunna ske här också vet jag inte. Det är trots allt inte så mycket som begärs av lärare och studenter. Och de som inte levererar detta minimum slipper i varje fall jag betala för vilket är en trevlig vinst.