När jag var barn hade jag ofta tråkigt. ”Jag har ingenting att göra” gnällde jag till mamma och pappa, som då kunde ta fram en bok de tyckte jag skulle läsa, ett pussel eller ett korsord. Ibland satt de helt sonika på en LP-skiva med en symfoni av Hugo Alfvén eller pianomusik av Chopin eller sa åt mig att klinka lite på pianot på egen hand. De tråkiga stunderna öppnade dörrar till nya spännande rum.

Numera verkar barn inte ens veta hur det är att ha tråkigt. Det händer alltid något, om inte annat på läsplattan eller mobilen som varenda unge har. Snabbt går det också. 30-sekundersklipp som man inte behöver tänka efter för att ta till sig. Instant gratification – omedelbar bekräftelse – tycks vara a och o.

Och det är inte bara barn som fastnat i den fällan. Hur ofta ser man en vuxen människa utan mobilen i ett fast grepp? Att åka tunnelbana och buss är numera som att befinna sig i en bubbla, snarare än en konkret verklighet. Nio av tio sitter som uppslukade av mobiltelefonen. Är de fler än en som åker tillsammans sitter de oftast med varsin och så visar de varandra något snabbt klipp då och då för att sedan försjunka i sin egen skärm. Det skulle inte förvåna mig om de skickar sms till varandra istället för att prata öga mot öga, trots att de sitter mitt emot varandra.

Man undrar ju hur folk mår egentligen, när livet bara handlar om snabba klipp i en digital overklighet. Ändå är det hit de styrande velat få oss. Även nu, när det snart sagt inte finns en enda organisation som inte blivit hackad, är det ingen som drar i handbromsen. Och när det någon gång händer att en och annan vuxen i rummet pekar med hela handen och säger ”stopp och belägg” så kommer folk ångande med andan i halsen, panikslagna inför utsikten att behöva ha tråkigt en enda sekund av sitt liv.

Ta det här med lagen om mobilförbud i skolan, till exempel. Oj så många vuxna fjortisar som genast skyndat till för att fördöma och problematisera en lag som borde ha införts långt tidigare. Det har till och med gjorts en avhandling vid Göteborgs universitet som enbart syftat till att visa hur dum lagen är. Eleverna behöver ju mobilen i skolarbetet och förresten hittar de ändå sätt att få med sig mobilen in i klassrummet.

Hur klarade sig då elever förr i tiden, innan mobiltelefonen uppfanns? Betydligt bättre än dagens elever, vågar jag påstå. Således behöver eleverna inte alls mobiler för att klara skolarbetet. Vad de i själva verket behöver är katederundervisning och rejält med skolmaterial i bokform.

Om de sen händelsevis ”hittar sätt” att ta med sig mobilen in i klassrummet trots förbudet är det naturligtvis bara för läraren att beslagta den och lägga den i en låda till dess lektionen är slut. Så gjorde lärarna på min tid. Med godispåsar, tuggummipaket, snusdosor och allt annat som eleverna även på den tiden tog med sig, trots att de inte fick.

Att eleverna skulle använda mobilen för att lära sig sånt som står i läroplanen är ren rappakalja. De har med sig mobilerna eftersom de inte står ut med att någonting tar tid och är tråkigt. Om inte ens vuxna klarar av att ha tråkigt, hur ska då ungarna klara det?

Det är sorgligt, oerhört sorgligt för det är just i det tråkiga som man finner nya intressen och ny kreativitet, och utvecklas som människa. För mig var det de tråkiga stunderna som gjorde att jag bekantade mig med Kenneth Grahames underbara sagofigurer Mulle och Vattenråttan, Tolkiens hober och alver och senare Vilhelm Mobergs utvandrare och Bernhard Nordhs nybyggare. Det var de tråkiga stunderna som gjorde mig musikintresserad och fick mig att börja ta pianolektioner och som fick mig att ge mig den på att lösa de svåraste korsorden fulla.

Det är rentav så att det är de tråkiga stunderna jag saknar mest när jag tänker tillbaka på mitt liv. Jag vill inte ens tänka på hur det skulle vara att tänka tillbaka på ett liv där ingenting någonsin får vara tråkigt.