Det började med att telefonbolaget hörde av sig mailledes och ville ha 3 076 kronor för ett samtal till Afghanistan. Men så puckad var jag inte eftersom det inte skulle falla mig in att ringa till Mellanöstern och sitta och tiga några timmar på farsi. Uppriktigt sagt hade det kanske till och med enklare att söka en kontakt i Kabul än att få till ett meningsfullt samtal med telefonbolaget vilket beror på att min identitet är mångtydig för bolaget. Man kunde tro att ett telefonbolag lättast skulle känna igen en kund på telefonnumret men så är det inte ty en kund kan vara av både person- och företagstyp.

I vilket fall som helst fick jag framlägga mina klagomål för en ung man som sympatiserade med mig ganska länge på gotländska när vi äntligen lyckats reda ut att jag var en företagstyp. Han sa att jag kunde lite på han och jag förstod att jag hamnat hos rätt sork.

Det tog bara ett par veckor innan bolaget skickade ett nytt meddelande där det hela förklarades utrett och lagt handlingarna. Allt hade gått rätt till och det angivna beloppet, 3 076 kronor, var det rätta så det kunde jag tryggt betala.

Återhållsamt upprörd kontaktade jag telefonbolaget på nytt och fick tala med en annan sympatiskt inställd handläggare. Han förstod att omständigheterna kunde irritera mig och att han skulle göra sitt yttersta. Sedan kan klattrat i fem, sex minuter med tangenterna hördes ett befriat ljud. Jamen du har ju inget företagsabonnemang, sa han med ett stänk av kritik som om jag hade velat vilseleda bolaget avseende betalningsskyldigheten för de 3 076 kronorna. Men så var det inte, min handläggare var bara stolt över att vända mitt liv in på den rätta banan och bli en kund av persontyp. Nu hade han den information han behövde för att skicka mitt ärende till den avdelning som hanterade synpunkter avseende betalningsansvar för långa afghansamtal från personabonnenter. Ja men hallå, sa jag, det var ju inte jag som ringde upp! Det är lugnt, försäkrade mig telefontjänstemannen, utredningarna görs av samma avdelning.

På den vägen är det ty det har gått ungefär två veckor. Jag är bara rädd att telefonbolaget i sin utredning kommer fram till att allt är i sin ordning eftersom jag i egenskap av företagskund inte kunde dra nytta av betalningsbefrielse för drulleuppringningar till ställen som Kabul.

Häromdagen förlorade jag kontakten med internet. Det kunde ha varit en hämnd för att jag, som telefonbolaget kanske såg det, krånglade med betalningen. Men så var det inte ty grannen, som jag tydligen delar några betydelsefulla kontaktpunkter med,                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                        

hade skrivit kontrakt med Boxer för att komma åt fler filmer. Men det blev tvärtom. Utbudet försvann och dessutom fimpades mitt umgänge med internet.

För övrigt inträffade ett särskilt bekymmersamt missöde för någon månad sedan. Jag råkade spilla en kopp kaffe över tangentbordet (obs: sant!). Ett datageni jag känner var vänlig att ta sig an ärendet. Nya tangentbord visar sig vara något som Pressbyrån inte har på hyllorna. Om jag kommit åt min internetanslutning hade jag kunnat räkna ut ungefär hur många slags tangentbord det finns i världen och därav kunna bedöma sannolikheten att stöta på något i Stockholm med omnejd. Datageniet bedömer chansen som praktiskt taget obefintlig. Nu har han inlett en sökprocess i Asien som påminner mig om Indiana Jones och Jakten på den Försvunna Skatten.

När jag berättar om detta för bekanta som också befinner sig i farozonen för att spilla kaffe så flinar de och säger att problemet inte alls är så besvärligt. Deras eget datageni Jocke hade grejat det på ett par dagar. Be honom göra det åt mig, säger jag då, jag betalar. Men hittills har det inte kommit någon DHL-försändelse med tekniskt innehåll från Kuala Lumpur. De moderna tiderna är mer svårmedgörliga än många tror.

Jag upptäcker dessutom att internetkopplingen blivit en kär vän som jag faktiskt saknar när han håller sig borta.