På Birger Jarlsgatan i Stockholm ligger den sunkiga men otvungna kvartersbiografen Zita som påstår sig vara Folkets Bio. Där finns tre salonger om ungefär tjugofem nedsuttna fåtöljer vardera varav hälften är upptagna av pensionärer, mest skolfolk tror jag, som ska se den tyska filmen ”Lärarrummet” som sedan någon månad visas på scener av typ Folkets Bio som förmodligen aldrig lockar Folket självt vilket är synd eftersom ”Lärarrummet”, enligt min bedömning, trots att filmen handlar om Tyskland, med en skicklig slaktares eller kirurgs hela precision snittar upp åskådningsobjektet skolan och förevisar inte bara dess förljugna självbild utan också dess – och när jag säger ”dess” så menar jag hela skolsystemets oförmåga att stå emot det senaste halvseklets giftiga idégods, alltså PK-ismen, som så lömskt trängt in i våra länders utbildningsvärld och där satt igång en hotfull kedjereaktion av samhällsfarligt tänkande.

Det otäcka med filmen är intrigens trovärdighet. Klassrummet och dess mänskliga relationer skakas av skitsaker som en sund organisation borde kunna skaka av sig utan konflikt. Men här växer varje friktion, var och en stöttad av sitt eget regelverk, till en träta utan slut.

Ali, son till två invandrarföräldrar, har misstänkt mycket pengar i sin börs. Vid förhör hävdar mamman – allt förvirras av att föräldrarna för att markera sitt missnöje med anklagelserna mot sonen låter sina inlägg växla mellan tyskan och det egna språket – att det är hon som fyllt gossens plånbok och att barnet är oskyldigt. Pappan förklarar sammanbitet att han ska knäcka sonens ben om denne blivit påkommen med stöld.

Hela skolan utom klassföreståndaren Carla, pjäsens huvudperson, visar sig vara ett råttbo av lögner och småbrott. Allt påminner om en normal svensk mellanstadieskola för medelklassbarn. Men den rättskaffens Carla gillrar en fälla och fångar skoladministratören fru Kuhn på video med att vittja Carlas plånbok. Men det skulle hon inte ha gjort ty i Tyskland liksom i Sverige har en tidigare allmänt accepterade mellanmänsklig moral, som kunde strypa sådana obetydliga konflikter i deras linda, slutat gälla. I stället har staten trängt in med ett nytt och främmande regelverk från Bryssel enligt vilket gamla tiders spontana kalleblomkvistande är Streng Verboten och skapar helt onödiga och konstgjorda konflikter även inom lärarkåren som kan börja slåss inbördes för att skydda sig från kollegors anklagelser. Det slutar med att en grupp elever på föraktfullt Gestapomanér börjar korsförhöra den skräckslagna lärarkåren som blir alldeles tagen av de oförskämda snorungarnas totala brist på respekt för civiliserat beteende. Som Mao Zedongs okunniga, arroganta och hånfulla rödgardister tog de tyska eleverna kontroll över den obehagliga stämningen i klassen tills de tröttnade väl medvetna om att ett permanent maktskifte från lärare till elever hade etablerats som när som helst kunde förmå de skrämda lärarna att skaka av rädsla.

Överdriver jag? Jag tror inte det. I filmen beskrivs den grundläggande maktkamp som pågår i våra västerländska samhällen. Gamla auktoriteter – lärare, läkare, poliser, apotekare och stinsar – som tidigare inte kunde ifrågasättas tvingas numera underkasta sig den samhällsanda som artikuleras av ett gäng aggressiva och hånflinande elever i yngre tonåren tills dessa tröttnat på att trakassera sina i praktiken detroniserade lärare.

Om man hade klippt bort de två sista scenerna i filmen – som för övrigt blivit Oscarsnominerad till ”bästa utländska film” – så hade jag nog i min besatta förtjusning gett den en tia i stället för en sjua. Felen är över på någon minut och har antagligen stoppats in för att skydda filmmakarna från anklagelser om rasism och fascism. I ett förtätat ögonblick i slutet är det fråga om Carla eller en charmig och stöldanklagad elev ska vinna deras inbördes prestigekamp. Men i stället för att ta den tjuren vid hornen förvandlar filmmakarna alltihop till ett mirakel där läraren och eleven båda oväntat visar sig vara mästare på Rubiks kub och därför omedelbart finner och förlåter varandra. Filmens sista scen är om möjligt ännu mer fjäskig men låt mig slippa förta dig nöjet att få avlägga ett ringaktande men ändå sorgset flabb.