PATRIK ENGELLAU: Att hantera den medfödda skulden

Jag tror att människor har en inneboende benägenhet att känna skuld. Om vi inte känner det av oss själva så finns det alltid någon annan som påminner oss så att vi till slut lik förbannat står där med en känsla av överträdelse och skyldighet.

Det här är ett problem som samhällena naturligtvis har försökt utveckla rutiner för att hantera. Nu ska jag påstå att religionen tidigare erbjöd ett ganska bra sätt att administrera människors skuldbegär så att det inte störde livet mer än nödvändigt, medan vår tid, till vår skada, saknar genomtänkta och välfungerande problemlösningar.

Vi kan utgå från att skuldbegäret i sin rena, medfödda form är något amorft och från början i stånd att låta sig kopplas till vilka slags förseelser som helst. På samma sätt som en embryonal stamcell kan utveckla sig till alla slags celler så kan den medfödda skulden så småningom kopplas till vilket slags synd som helst som tillhandahålls av samhället. Det går bra, allt efter de historiska omständigheterna, att känna skuld för sin girighet, sin vällust, sitt ekologiska fotavtryck eller sin ovilja mot Pride-parader.

Religionen fungerade länge som en metod att ge mening och förståelse för människornas ångest och kyrkan som ett verktyg att dämpa den. Jaså, du mår dåligt, sa religionen, det beror nog på att du begått någon av dödssynderna. Har du kanske varit vred eller känt avund?

Arg och avundsjuk är människan allt som oftast (eller lat eller girig, för den delen) och därmed kan ångesten få gestalt. Och när den fått namn och form kan den åtgärdas.

Här kom kyrkan in – i varje fall den katolska – och förklarade sig ha verksamma motmedel. När den skuldmedvetnes själsnöd var diagnosticerad och vederbörande i samband med bikt kunde övertyga prästen om sin ånger och sitt hjärtas förkrosselse så var det en smal sak för biktfadern att fastställa bot om kanske 20 Ave Maria och därefter meddela Guds förlåtelse. Skulden var därmed avhjälpt.

Det där var ett ganska praktiskt sätt att komma till rätta med människornas kval. Först gav man kvalen ett namn inom ramen för ett allmänt accepterat tankesystem, i det här fallet religiöst, och sedan kunde religionens upprätthållare, kyrkan, skänka människorna en övergående lättnad.

Åtminstone fram till Luther gav detta också kyrkan ett existensberättigande i egenskap av andliga helbrägdagörare. Folk betalade för att kyrkan fanns och erbjöds därmed en väg till själsro. Ville man ha lite extra själsro kunde detta ibland erhållas mot extra avgift; egentligen inte konstigare än om den som har råd kunde betala för extraservice på ålderdomshemmet.

Vårt samhälle har numera på det hela taget avskaffat den traditionella religionen. Men den medfödda skulden har inte försvunnit för det, ty den är en del av den mänskliga existensen. Den ingår i tillvaron. Vad har då vårt samhälle hittat på för att hantera problemet?

Den första metoden är att medikalisera skulden. När exempelvis barn inte kan uppföra sig säger man inte längre att de är vreda och lata (”busiga”) utan att de har ADHD. Därefter förskrivs inte ett antal Ave Maria eller Fader Vår utan Concerta eller Ritalina. En hel industri av psykologer, läkare, kristerapeuter och andra själasörjare har ersatt den, som vi anser, på vetenskap grundade – eller åtminstone med vetenskapen förenliga – efterföljaren till kyrkan, nämligen det demokratiska, sekulära samhället.

Den andra metod som vårt samhälle utvecklat för ångesthantering påminner mest om den katolska kyrkans avlatsförsäljning. Den går ut på att någon intressent ska tjäna pengar på människornas skuld ungefär som när dominikanermunken Tetzel sålde avlatsbrev för att skrapa ihop pengar till Peterskyrkan.

De officiellt godkända skuldanledningar som vårt samhälle erbjuder ligger inte i häradet högmod och frosseri (jo, frosseriet är erkänt, men inte som dödssynd utan som sjukdom eftersom det leder till obesitas, smällfethet, och behandlas av läkare). Det som man ska skämmas för hos oss är sådant som ekologiskt fotavtryck, könsmaktsordningen, slaveriet, kolonialism, något dussintal varianter av strukturellt förtyck, rasism och homofobi för att bara nämna några varianter.

Om man tidigare fick sin skuld diagnosticerad, och underkastade sig ave mariorna, kunde man få förlåtelse. Men den som idag är vit man och därför ansvarig för slaveriet för fyrahundra år sedan eller den som ingår som påstådd överkucku i könsmaktsordningen kan aldrig få absolution. Hans synd är strukturell. En gång skyldig, alltid skyldig. Och skyldig betyder här inte bara evigt klandervärdig utan också betalningsskyldig, nämligen skyldig att via skattsedeln underhålla den industri av aktivister som ägnar sig åt att utveckla nya skulddiagnoser och samt att jaga upp, hänga ut och fördöma oupptäckta skyldiga.

Patrik Engellau