Jag har en hypotes som går ut på att politiskt korrekta människor visserligen ofta har något slags koppling till välfärdsstaten – det välfärdsindustriella komplexet – vilket jag envist hävdat många gånger tidigare. Men nu verkar det krävas ytterligare minst ett rekvisit för att utvecklas till en bona fide PK-person.

Det började med en artikel i The Wall Street Journal som satte myror i huvudet på mig. En lärare menade att det inte alls var eleverna själva som satte stopp för den vid det här laget världsberömda tystnads- och förtryckskulturen på fina skolor som Harvard där truten täpps igen på elever som förläst sig på första författningstillägget. Det är, sa han, inte eleverna som bekämpar yttrandefriheten, utan lärarna och administratörerna.

Det stämmer med mina ganska ytliga erfarenheter av vilka som går taket om jag, uppriktigt eller bara för att pröva graden av yttrandefrihet i det aktuella sällskapet, säger något erkännsamt om Donald Trump. I mina kretsar är det alltid några som mulnar och märkvärdigt ofta är det före detta chefer som i livet vant sig att ta ansvar för attityder och stämningar på arbetsplatser. De vet att Trump är ett brännbart ämne och anstränger sig för att han inte genom sin blotta existens vid Mar-a-Lago ska förstöra stämningen i Mellansverige.

Jag hade inte trott på det här som jag nu påstått om jag inte träffat en mellanchef på en av landets dominerade banker. Han sa att han var ”mood manager” med uppgift att upprätthålla det goda humöret på jobbet. Det lät alldeles för dumt för att tro på så jag höll tyst och googlade när jag kom hem. Jag fick 191 miljoner träffar och följande förklaring:

En Mood manager ansvarar för atmosfären på ett företag. Stämningen på byrån helt enkelt. Mer konkret gör jag allt från att ta emot besökare och avlasta kollegor med det administrativa till att fixa fester, event och andra trevligheter i våra lokaler.

Mood managers finns. Äntligen vet man vad de gör på banken efter klockan tre, muttrade jag för mig själv. Jag sa inte pajaskultur, men jag tänkte det.

Även om exemplet kan verka långsökt – att det skulle existera en särskild specialkarriär inom HR (Human Resources, f d personalavdelningen och dåmera garanterat utan pellejönskostymer) med uppgift att hålla personalen glad – så finns det en logik i att en sådan ordning inrättas i ett samhälle som vårt där barns psykiska tillstånd undersöks och vid behov av välfärdskomplexet erbjuds eller kanske påtvingas terapi och hormoner  från späd ålder och där föräldrar gör orosanmälan till Skolinspektionen om sexåringen blivit lättmobbad på rasten. Och där folk på välordnade middagar fräser åt mig om jag råkar nämna odjuret och våldtäktsmannen Donald Trump.

Vi vet att de samhällspåverkande idéer som sköljer över oss för det mesta kommer från USA. Vore det så konstigt om den där mulnande före detta kommunala socialchefen bar på samma mentalitet och föreställningar om människans natur som barn- och ungdomsvakterna på Harvard University? Såklart han måste få tyst på en lättberusad middagsuppviglare som jag.

Tanken att det särskilt är lärosätenas administratörerna som särskilt driver PK-ismen är egentligen självklar eftersom dessa är den grupp som har mest att vinna på idéerna. PK-ismen måste administreras med nya undersökningar som leder till nya bråk och kräver fler undersökningar och fler regleringar och paragrafer. Där har studenterna inget att vinna. Men administrationen kan expandera och fylla upp nya fält med oklarheter som måste klarläggas och doktorsavhandlingar som måste författas och seminarier som måste arrangeras. Mycket riktigt är administratörerna den grupp som växer snabbast enligt statistik från flera olika amerikanska universitet.