Härintill finns en artikel av Lennart Waara om familjen Myrdal, särskilt sonen Jan, död sedan många år. Jag tar mig för pannan när jag läser artikeln eftersom jag håller Waara för en förnuftig karl men Jan Myrdal för en uppblåst, självgod, förljugen, pretentiös, bortskämd och inbilsk typ. Är det samme Jan Myrdal Waara och jag lärt känna?

Waaras uppfattning framgår av krönikan här intill. Själv har jag genom åren skrivit ett dussintal artiklar om den berömda familjen, särskilt mamma Alva som knappast erkänts efter förtjänst i svensk historieskrivning eftersom hon med någon hjälp av den ävenledes uppblåste men snällare maken Gunnar. Jag hävdar att det inte finns någon svensk som gjort så mycket – vare sig man gillar det eller inte – som fru Myrdal när det gällde att på gott och ont skapa och implementera den svenska välfärdsstaten och därmed etablera 1900-talets Sverige som förebild för en hel värld. Vad hade Palme, Volvo och Pippi Långstrump varit om inte Alva varit i USA och hämtat en del samhällsbyggarfrön som inte ville slå rot i ursprungslandet men började prunka så snart de planterats i svensk jord?

Tyvärr var både Alva och Gunnar alldeles för snälla mot sonen Jan som med rätta ansågs lite ”egen” och därför skulle blidkas genom fjäsk och överdriven vänlighet och generositet från föräldrarnas sida. Jan låg i boet, jäste och ljög, medan föräldrarna sparade pengar för att ge sonen, som fram i fyrtioårsåldern inte tjänade några pengar, bostäder och mobiliserade sina kontakter inom statsförvaltningen för att göra sonen tjänster, till exempel skicka reservhjul till Peking. Ett reservhjul till Jan i diplomatposten!

En enda gång höjde den kuvade nobelpristagaren i ekonomi Gunnar Myrdal rösten mot den högfärdige sonen. Sedan köpte han fler charmiga bostäder i Mariestadstrakten och lät UD transportera fler reservdelar till den bil som Jan fått från den franska fabriken. Sedan lät Jan översätta vad det officiella kinesiska kommunistpartiets tolkar ansett att de kinesiska bönderna sagt till ett språk som Jan begrep och kunde ge ut i alla länder och bli världsberömd som kinakännare och därmed oberoende av vad Alva och Gunnar släpat ihop genom sina nobelpriser.

Här följer min anmälan av en bok om av Lotta Gröning som åtminstone indirekt följer den sorgliga berättelsen den vanartiga men socialt framgångsrika familjen Myrdal.

Lotta Gröning är historiker och i egenskap av journalist troligen en av landets mest uppskattade författare. Nu har hon skrivit en bok om socialdemokratins historia som heter Från folkhem till Facebook. Jag hinner inte läsa mer än tjugosju sidor förrän det levereras information som är så uppseendeväckande att jag lämnar övriga sysslor åt sidan för att genast berätta för dig vad hon säger.

År 1948, skriver Lotta, författade Alva Myrdal ett brev till statsminister Tage Erlander. Alva Myrdal är en legendarisk figur, ledande socialdemokrat och tillsammans med maken Gunnar teoretisk och praktisk inspiratör för den framväxande svenska välfärdsstaten. Hon var en svensk variant av de statliga välfärdssystemens internationella förgrundsgestalt Eleanor Roosevelt.

Jag träffade henne en gång på middag hos en gemensam vän. Hon hade en isblå jacka som perfekt matchade hennes lika isblå som kristallhårda blick. Det här är alltså den svenska Överprussiluskan, tänkte jag och föreställde mig att hon hade pärmar där hon nitiskt och med ständigt vässad blyertspenna förde protokoll över sina klienter. Det sista jag hade väntat mig från henne var hennes ord till Erlander:

Det finns inga krav på välfärdssamhällets avbyråkratisering trots att vi i det närmast är överbyråkratiserade. Så fort ett problem uppstår vill regeringen bilda en ny myndighet… Människors möjligheter att påverka politiken minimeras och folk tvingas att anpassa sig efter generella byråkratiska regler. Jag skäms att vara socialdemokrat, och det blir inte mindre förnedrande när nästan varenda generaldirektör som utses är en trogen sossepolitruk. Det liknar mer och mer de gamla öststaternas.

Det som särskilt fyller mig med häpnad är inte att jag kanske hade gjort en felaktig personbedömning av Myrdal utan att den professionalisering av välfärdssystemet som i vår tid blommat ut i ett fullt utvecklat välfärdsindustriellt komplex tydligen var uppenbar för en skarpögd betraktare redan strax efter världskrigets slut.

Överraskningarna kommer slag i slag. Lotta skriver att även Olof Palme noterade att administrationen hade tagit överhanden och idépolitiken försvunnit:

Partiets aktiva kader består till väsentligen [sic!] av aktiva kommunalmän, intensivt upptagna med administrerande och nämnd(emöten).

Palme påpekade att de äldre politikerna var mer grundläggande ideologiskt skolade än de grupper som värvades direkt in i ”administrationsmaskinen” utan att ha skaffat sig en genomtänkt samhällssyn. ”Därmed ligger karriärismen på lut.”

Det var alltså inte bara det välfärdsindustriella komplexet som kunde iakttas så tidigt som på fyrtiotalet utan även det politikervälde som numera känns fullgånget. (Lite nedslående är det såklart för en samhällsteoretiker att finna att hans omvälvande och nydanande observationer rutinmässigt gjordes redan trekvarts sekel tidigare.)

Kommen så långt i Lottas bok slår det mig att det här ligger en hund begraven. Alva Myrdal och Olof Palme var ändå mäktiga personer. Om de nu betraktade och beklagade framväxten av ett byråkratiserat välfärdssystem och ett lika byråkratiserat och professionaliserat politikervälde så borde de väl ha gjort något? Om de hade stämt i bäcken, vilket de måste ha kunnat göra, så hade vår tids problem varit desto lindrigare. Varför gjorde de inte det?

Lotta svarar inte direkt på frågan, i varje fall om den ställs på det sättet, men det går ändå att läsa sig till en rimlig tolkning i hennes text. Hon utgår från Robert Michels oligarkiska järnlag (som jag har skrivit om en massa gånger, till exempel här). Lagen säger i korthet att makten över demokratiska organisationer kommer att glida ur händerna på medlemmarna och i stället hamna under kontroll av professionella funktionärer typ yrkespolitiker. Lottas tolkning av socialdemokratins historia är alltså att den följt Michels lag. Inget konstigt med det.

Men det svarar ändå inte på frågan varför sådana som Myrdal och Palme och såg utvecklingen framför ögonen inte grep in för att bromsa järnlagens verkningar.

Med lite fantasi kan man dock läsa in ett svar. De socialdemokratiska ledarna kunde på första maj romantisera om ett medlemsstyrt parti men de visste att om en organisation ska få makt så behöver den ledas av proffs snarare än civila amatörer. Det är det samma sak som i krig. Tränade proffssoldater klår uppbåd av dilettanter. (Detta säger inte Lotta så skyll inte på henne om jag tolkar fel.) Socialdemokraterna var helt enkelt smarta nog att bejaka en naturlig organisationssociologisk utveckling som gynnade dem men som de kanske inte skulle lovprisa i sina högtidstal. Lotta skriver:

Socialdemokratin hade under årens lopp byggt upp en stark centralt styrd partiorganisation. Partiets politik kännetecknades av storskalighet och centralism. Också välfärdssektorn var hierarkisk och specialiserad. Det var långt ifrån den folkrörelsetanke som styrde arbetarrörelsen och den demokrati som utgick från att gräsrötterna skulle påverka politiken och sitt eget liv. I stället började demokratin utvecklas uppifrån och ner under efterkrigstiden då en stark stat och starka kommuner uppstod, men på statsmaktens villkor.

Den svenska byråkratiseringen är alltså inget olycksfall i arbetet utan ett resultat av målmedvetna politiska ambitioner.