Enär självberöm luktar illa bör man inte i oträngt mål framhålla att man varit förste byråsekreterare på en statlig myndighet. Men å andra sidan finns det ingen anledning att undanhålla sådan information om den kan bidra till fördjupade kunskaper.

Den 12 februari hade Dagens Nyheter en ambitiös artikel om sammanträdet, enkannerligen myndighetssammanträdet, som samhälleligt fenomen. Man märker att tidningen inte varit förste byråsekreterare eller ens byråsekreterare ty den arbetar med ett felaktigt grundkoncept vilket framgår redan av rubriken: ”Varför har vi så många onödiga (och skadliga) sammanträden?”

Föreställningen att statliga sammanträden är onödiga och skadliga har dominerat i ett halvsekel, kanske längre men det kan jag inte minnas, och växer ur ett skattebetalarperspektiv. Skattebetalarna, som betalar de statliga tjänstemännens löner, misstänker att sammanträdena mest ägnas åt pladder vilket de missunnar tjänstemännen som i stället enligt skattebetalarna borde göra ospecifika men stretiga saker, så kallat ”riktigt arbete”, kanske inte precis gräva ned kablar men ändå mer som att arkivera skrivelser eller författa promemorior än att rita kreativa fantasibilder på stora blädderblock.

Vad världen emellertid inte har begripit är att det inte är skattebetalarperspektivet utan tjänstemannaperspektivet som styr sammanträdets konstruktion och plan. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Skattebetalaren kommer aldrig i närheten av ett reguljärt statligt sammanträdesrum. De som å andra sidan medverkar är de vars intressen artikuleras genom sammanträdets upplägg. Varför skulle en grupp tjänstemän som gemensamt etablerar en sammanträdeskultur välja att under decennier upprätthålla onödiga och skadliga beteenden?

Vad jag ganska snabbt förstod var att tjänstemännen lärde sig att låtsas vara bekymrade över att så mycket tid gick åt till ”onödiga och skadliga” sammanträden. I själva verket är de inte alls ”onödiga och skadliga” för de inblandade tjänstemännen. Som förste byråsekreterare insåg jag till exempel att jag hade sammanträdesrättigheter vilket gav fördelar. Bara man inte missbrukade friheten kunde man göra ärenden på stan. Det förekom ingen närvarokontroll. Vem skulle ha intresse av att kontrollera kollegornas närvaro när man själv då och då kunde behöva göra ett tandläkarbesök?

Sammanträdenas frihetsfunktion uppenbarades för mig av min delade sekreterare Ylva. Ylva ville studera för att byta från sekreterarkarriären till handläggarkarriären. På det viset kunde hon få sammanträdesrättigheter, förklarade hon.

Min främsta funktion på ett sammanträde var att representera min byrå, det vill säga avdelning, till exempel jordbruksbyrån. Livet i en myndighet består i grunden av en visserligen civiliserad och artig men ändå allvarligt inriktad kamp om resurserna. Antag att sammanträdet var hopkallat av befolkningsbyrån. Min roll var att värna jordbruksbyråns intressen vilket krävde kunskap och fantasi. Om jag inte bara satt och sov utan upptäckte att man diskuterade huruvida traktorer skulle upphandlas för att distribuera kondomer så kunde jag påpassligt föreslå att även jordbruksbyrån rimligen borde ha nya fordon. Överkurs kunde vara sådant som att i förväg komma överens med en representant för havs- och fiskebyrån att det även behövdes fler fordon för att transportera fisk. Sammanträdet är den arena där man kan göra sina konster och skaffa sig ett rykte på verket. Det är så man skapar sig en karriär. Sammanträdet är livet självt.

Det obehagliga är bara när det kommer en utomstående, någon sorts rationaliseringskonsult till exempel, med uppgift att utveckla metoder att skära ned på saker som exempelvis budgetar och antal tjänstemän. Det brukar aldrig fungera eftersom inget har samma sammansvetsande funktion på en välfungerande apparat som just sådana lömska angrepp.