De flesta i min generation har nog, i likhet med mig, inte arbetat enbart för att få ihop till pensionen. Vi har först och främst arbetat för att vi var så illa tvungna. För att göra det så trevligt som möjligt har många av oss utbildat oss, vilket lett till yrken som varit stimulerande, utvecklande och utmanande, men jag menar att samtliga yrken ger en identitet och yrkesstolthet.

Jag klagar inte för egen del men tänker på dem som strävat på i låglöneyrken som exempelvis vårdbiträden, barnskötare, butiks- och restauranganställda, städare, inom kollektivtrafiken, som tidningsbud med många, många fler. Samtliga viktiga samhällsfunktioner som vi inte kan klara oss utan. Ofta i obekväma skift och med jobb på helgerna, året runt.

När det kommer till inkomstpensionen så spelar all denna strävan ingen som helst roll. Enkelt uttryckt kan man säga att du hade fått precis lika mycket i pension om du inte hade arbetat alls.

De som inte arbetat alls, eller i mycket liten omfattning, får nämligen något som kallas garantipension, vilket är ett rent statligt bidrag som vilket socialbidrag som helst, som är kommunalt. Det är bara namnet ”pension” som förvillar.

Från Svenskt Näringsliv i november 2023:

”Precis som förra året gör inflationen att skillnaden mellan hur pensionärernas olika typer av inkomster räknas upp är stor. Garantipensionen höjs med hela 9,1 procent [enligt inflationen] medan inkomstpensionen bara räknas upp med en procent [förväntad löneökning, min anm.]” Vidare:

”Innan riksdagen beslutade att höja garantipensionen och införa inkomstpensionstillägget hade omkring 30 procent av pensionärerna någon form av skattefinansierat pensionsbidrag, det vill säga garantipension, inkomstpensionstillägg, bostadstillägg eller försörjningsstöd. Efter årsskiftet kommer det att vara över 70 procent, inklusive inkomstpensionstillägget.”

Detta får långtgående konsekvenser:

”Därmed får pensionssystemet ett annat utseende än innan. Det blir mindre inkomstgrundat och mer skattefinansierat, samtidigt som respektavståndet blir mindre.

Efter de två senaste åren har garantipensionen vuxit mycket snabbare än de inkomstgrundande pensionerna och snart är den i kapp. Och efter årsskiftet tillkommer 190 000 nya garantipensionärer, konstaterar Staffan Ström, pensionsekonom på Alecta, som hanterar tjänstepensionen för privatanställda tjänstemän.

– Redan nu ser jag framför mig att det kommer att beskrivas som att det blir ytterligare 190 000 fattiga som behöver bidrag – men det stämmer inte. Det handlar om att lägstanivån har flyttats upp kraftigt på senare år, säger han.

Trots namnet är garantipensionen inte en pension, utan ett statligt tillskott, [bidrag, min anm.] enligt Staffan Ström.

– Vissa kallar det för ett statligt bidrag. Det är ju skattebetalarna som går in och fyller på. För den med en väldigt låg pension är det såklart bra, men är den kraftiga ökningen de senaste åren rättvis? Varken den som har tjänat ihop till sin egen pension eller löntagare, är i närheten av sådana inkomstlyft.”

Här är ordet ”respektavstånd” centralt, enligt mig:

”Att den som har jobbat ett helt liv med en låg, eller till och med medelhög inkomst, inte får mycket mer än den som inte har jobbat alls bättrar inte precis på drivkrafterna att jobba längre, poängterar Staffan Ström.”

Ström talar här om drivkrafterna att jobba längre, vilket alla nu förväntas göra genom höjd pensionsålder, och detta stämmer naturligtvis. Men jag menar att det i ännu högre grad påverkar drivkrafterna att inte jobba alls. Vilket väldigt många, de flesta låg- eller helt outbildade inflyttade från MENA, redan idag i stor omfattning kan välja.

Hur ska den arbetande delen av befolkningen ha råd, eller ens viljan, att bära denna enorma och ständigt växande försörjningsbörda för människor som aldrig bidragit med en enda krona till folkhushållet?

Den drastiska höjningen av de statliga bidragen till personer över 65 år, i form av garantipension, drevs igenom av socialistregeringen med kommunisterna som starkaste pådrivare. Vilket inte är något att förvånas över. De vill ju alltid ta från ”de rika” och ge till ”de fattiga”.

Vad som däremot förvånar åtminstone mig är att nuvarande finansminister Elisabeth Svantesson (M) otaliga gånger oerhört stolt skrutit om dessa höjningar: ”Vi har dessutom höjt garantipensionerna för de som har det allra tuffast!”

Vår borgerliga finansminister gör sig alltså till ett ”vi” med socialisterna och vill gärna ta åt sig äran för deras verk. Hon skryter också med höjda och förlängda bostadsbidrag. Det är samma gamla bidragstänkande som alltid, helt frikopplat från individens egen ansträngning och arbetsinsats.

Det är som sagt oftast kul och stimulerande för de allra flesta att jobba. Men när det senare i livet kommer till pensionen så är det inte lika kul längre. Då spelar allt vad man tidigare genom åren gjort på sitt arbete inte någon roll alls. Åtminstone inte ekonomiskt, i den egna plånboken.