I femton år eller däromkring har jag försökt att förstå det samhällsfenomen som tidigare – bland de insatta bedömare som försökte ge fenomenen vetenskapliga namn i stället för att nöja sig med att beteckna dem som ”dumheter” och ”skitprat” – kallades för Politisk Korrekthet eller PK-ism och numera, ofta efter amerikansk förebild, benämns ”wokeism”.

Svårigheten att begripa sig på företeelsen beror enligt min erfarenhet på att samhällsfilosofer i allmänhet inte vill ta till sig möjligheten att vi här står för ett helt nytt ideologiskt koncept. Samhällsfilosoferna tror att det panorama av ideologier som står till moderna statsvetenskaparhjärnors förfogande är detsamma som förut, det vill säga bestående av konservatism, liberalism, socialism och kanske några till. Därför, säger samhällsfilosoferna och rycker ointresserat på axlarna, så måste väl PK-ismen vara en av dessa gamla ideologier i ny kapprock. De flesta menar att PK-ismen egentligen är förklädd socialism (med Frankfurterskolan som den felande länken mellan dessa två tänkesätt).

Själv menar jag att den typen av analys inte kommer i närheten av att pricka rätt (och ej heller skulle det fungera om man ville hävda att PK-ismen är en ny sorts konservatism eller liberalism).

Vi kan börja med att fråga vad socialismen (i den ursprungliga formen) egentligen vill och jämföra detta med PK-ismens önskemål. Jag vet en del om socialismen ty jag har läst många böcker i ärendet och till och med – ett kort tag – betalt medlemsavgift i ett politiskt parti som sade sig ha något med socialismen att göra. Jag lärde mig då att socialismen är arbetarklassens ideologi. Alla socialistiska politiker förklarar att de vill ta makten, men inte för sin egen skull utan för arbetarklassens.

Hur vill då, som jämförelse, PK-ismens företrädare reformera landet? En sak är tydlig redan från början: de talar aldrig om att arbetarklassen skulle ha någon särskilt gynnad eller framträdande position. Jag tror knappt någon svensk politiker i modern tid i tevedebatter ens nämnt ordet ”arbetarklass”. Jag säger inte detta med någon särskild saknad utan bara för att understryka att det som är unikt och specifikt för socialismen, det vill säga omtanken om arbetarklassen, inte har någon hedersplats inom PK-ismen.

Vad står då PK-ismen för? Ett relativt nytt önskemål är könsbyten för könsdysforiker. I kraft av mina studier av socialistiska doktriner och dito praxis kan jag garantera att ingen hittills känd socialist, inte ens ledaren Lenin, som aldrig drog sig för djärva insatser, eller ledaren Mao, någonsin förespråkat könsbytesprogram i statlig regi.

Här anar vi PK-idéernas djupaste karaktär. De har inte med gamla tiders samhällsklasser och politiska ideologier att göra, knappt heller ens med demokratin. Till exempel har inget parti någonsin gått till val på att lova könsbyten till alla. Om en fråga av något parti gjorts till en valfråga så är frågan inte politiskt korrekt.

En annan politiskt korrekt idé som trots vissa försök inte fått något genomslag i svensk politik har med etnisk diversifiering att göra. Tidigare kunde ett parti gå till val, och skryta med det, med en lista där det bara fanns arbetare. Idag går det inte att hoppas på framgång för ett parti som lägger fram en noggrant diversifierad lista för väljarkåren trots att något sådant vore så politiskt korrekt det kan bli. Etnisk diversifiering och multikulturalism är politiskt korrekt men en lag som skulle kräva att alla partier hade representanter för minst trettio etniska grupper – och möjligen även ett dussintal kön – på sina listor skulle strax förkastas av väljarna.

Något liknande gäller miljö- och klimatpolitiken. Det är politiskt korrekt med förbud mot kött, bensin och flygresor men ve det parti som inför ett val lyckas övertyga väljarna att dess främsta ambition är att sänka deras levnadsstandard.

Men om en politiskt korrekt politik inte kan underställas väljarna i demokratiska val, vem är det då som tilltalas av de politiskt korrekta påfunden? De nationella härskarna, såklart. Alla härskare vill ha mer makt och det typiska för politiskt korrekta förslag såsom könsbyten är att de aldrig uppstår av sig själva – när medborgarna själva får bestämma -utan förutsätter att politikerna utnyttjat de maktmedel ingen annan har – skattehöjningar och regelproduktion – för att skaffa sig själva ökat inflytande.

”Politiskt korrekt” betyder ordagrant vad det låter som: ”så som de politiska härskarna vill ha det om de slipper förankra det så noggrant hos medborgarna”.

PS Du undrar förstås hur politikerna kan finansiera sådana impopulära och dyrbara projekt om medborgarna inte gått med på nya skatter. Det har vi just sett i dagarna i Sverige. Politikerna höjer statens skuldtak, vilket kan ska med ett penndrag, och lånar sedan upp till det nya taket utan att besluta om skattehöjningar.

PPS Jag menar alltså att de politiskt korrekta människor som uppfattar sig som socialister inte har ett dugg med socialismen att göra. Däremot har de för det mesta med staten att göra. Till exempel är de ofta direkt eller indirekt försörjda av staten. De handlar inte på uppdrag av arbetarklassen. Folk som älskar staten mer än arbetarklassen kallas i allmänhet för fascister.

”Allt inom staten, inget utanför staten, inget mot staten”, uttryckte Mussolini sitt credo. Bra att veta.