I grekisk-romersk brottning låser motståndarna ofta varandra till stillastående skulpturer, som plötsligt sprängs sänder av våldsamma kast.

Det är som en bild av svensk samhällsdebatt. Polariseringen – opinionens uppdelning i två stelnade åsiktsblock – bryts plötsligt upp i en omfamning av en gemensam ståndpunkt. Så var det i invandrings-, EU- och Nato-frågan.

Vad är detta tecken på? Det avslöjar en grund samhällsdebatt som inte handlar om väsentligheter och ståndpunkter grundade i fakta och kunskap, utan snarare är ett ytligt poserande i för dagen opportuna ställningstaganden.

Det avspeglar att vi svenskar länge trott oss varit förskonade de olyckor som drabbat andra folk, men inte oss – och att vi trott oss få fortsätta att njuta av detta undantag. Det är inte så konstigt, Vi har kunnat leva lyckliga i en fred som vi trott skulle vara för evigt.

Den senaste tidens uttalanden från höga militärer med instämmande från de politiska partierna har därför chockat många. Det hade man inte sett komma, som det heter.

Nu har vi vaknat upp. Det dröjer sannolikt innan vi, som arbetaren i Berghäll kan njuta av en ny samhällelig frid.

Man reste sig dock. / Landet och folket./ I fångläger eller kring frihetsstoder./ Hjärtat orkar./ Och första gången åter vid verktygen!/ Och på byggnadsställningen: högre högre!/ Och att gräs gror på allas gravar./ De rättas som de orättas./ Om nu hjärtat kan skilja dem åt./

Gubben gungar. / Världshjärtat gungar./ Orkeslöst./ Med understöd./ Ovanifrån./ Den ena meden rätt./ Den andra orätt./ I samma takt.”

(Elmer Diktonius Världshjärtat 1938).

Men sedan kom kriget igen.