Ibland kan banala men revolutionerande insikter vara så försynta eller potentiellt stötande att man inte uppfattar dem. Va? Allt detta på samma gång? Låt mig ge ett exempel.

För ett antal år sedan blev jag inbjuden att avlyssna en föreläsning av en tämligen världsberömd statsvetenskare, Peter Pomerantsev. Han hade en tes som jag inte förstod. Den verkade gå ut på att det postsovjetiska systemet skulle börja härma västerlandet genom att låtsas ha en fri press som i verkligheten dock var lika diktatorisk, propagandistisk och förljugen som på Pravdas tid. Men säkert kunde man inte veta hur Pomerantsev menade.

Så gick det några år och det nya dramat började spelas upp inför våra förvånade blickar. Under presidentkampanjen mellan Trump och Clinton avfyrades de här vapnen oavbrutet fast man, i varje fall jag, inte visste från vem. Var det sant att ryska trollfabriker hade hjälpt Trump att länsa det demokratiska partiets databaser? Kunde nyheterna om att Trump urinerat på ryska fnask i ett hotell vid Röda Torget ha passerat amerikanska tidningars kvalitetskontroller?

Det som skrämde, eller i varje fall förvånade mig, mer än annat var att all denna njus som eventellt var fejk – ett begrepp som uppstod i den vevan – togs på allvar. Fejk njus betraktades som provisorisk sanning. Folk trodde, och tror fortfarande, på att den amerikanske presidenten håller på med en modern variant av Trotskijs permanenta revolution.

Jag vet att åtskilliga läsare blir misslynta över mina formuleringar eftersom de är övertygade, kanske med rätta, om att det faktiskt finns fake njus som fungerar på det sättet jag föreställer mig. Förr i tiden var det inte så. Då fanns det inte bara, som nu, olika schatteringar av osanning och påhitt utan bara två slags teser: rysk propaganda samt sanning.

Härmed, tror jag mig med tiden upptäckt, har en ny och troligen lömsk världsbild börja invadera våra sinnen så att många, som har svårt att leva i en värld utan fullkomlig visshet, konstruerar världar av konspirationer – där en konspiration definieras som en beslutsam och hemlig sammansvärjning i syfte att ändra världen till det bättre – medan vi andra, mer eftertänksamma och veliga, tror mer på den allmänna meningen i syfte att slippa stå utan åsikter som man inte kan försvara.

Nästan alla samtidens debattfrågor hör till dem som lämpar sig för konspirationsteorier och största möjliga osäkerhet. Det största världshotet som enligt Dagens Nyheter pekades ut vid öppningen av Världsekonomiskt Forum är ”desinformation”. Desinformation från vem? Putin eller Busch Thor?  Hur är det med de norrländska el- och stålplanerna? Vem ligger bakom? Spelsugna politiker som satsar dina och mina pengar på roulette?

Hur är det egentligen med relationerna mellan WHO, kinesiska staten, Wuhan-labaoratoriet och den nyligen författade planen för hur WHO utan demokratiskt inflytande efter eget bevåg ska administrera de medicinska konsekvenserna av nästa stora pandemi? Här kan man tydligare än jag någonsin begripit se vad ett potentiellt herravälde kan betyda. Det behövs inte kärnvapen. Men WHO måste åtlydas. Ett land som vägrar att följa världshälsoorganisationens diktat om vaccination etc kan exempelvis isoleras. Via FN-systemet kan WHO stoppa all flyg- och båttrafik.

När man inser att den globala makten redan idag har sådana tvångsinstrument och troligen inte skulle akta sig för att utnyttja den så kan man inte annat än skratta, hånfullt eller i smyg, åt de pretentiösa figurer, våra härskande politiker, som hycklar inflytande över nationens öden.

Bakom allt detta ligger, tror jag, en stark folklig misstro mot politikerna. DN här skriver:

Det kanske mest uppmärksammade fallet av påverkan i Sverige är den så kallade LVU-kampanjen, där myter sprids om att barn kidnappas av socialtjänsten. Hot och hat riktas mot socialsekreterare och svenska offentliga institutioner, och uppmaningar till våld och terrordåd sprids. Det har beskrivits som den största påverkanskampanjen mot Sverige någonsin.

Välfärdsstaten är politikernas och Sveriges stolthet, själva grunden för vår självsäkerhet och vår existens som humanitär stormakt och internationell förebild. Men denna patriotiska grundtanke skulle alltså inte sitta djupare än att stormaktens främsta representanter såsom socialsekreterare och sociala institutioner skulle skakas i sina fundament bara för att några sannolikt illiterata muslimer i Baghdad demonstrerar mot socialtjänsten i någon stockholmsförort. Men vi svenskar inklusive DN:s ledarredaktion tror alltså att det finns substans i muslimernas anklagelser. Då tror vi inte mycket på oss själva.