Igår skrev jag att samhällets dominerande makt är den som läst på i sin Hobbes och skaffat sig ett våldsmonopol som är starkt nog att vara ointagligt. Folket blir helt enkelt skrämt till lydnad. Du kanske menar att jag har blivit förförd av historiska äventyrsfilmer från Hollywood men jag tror att den allmänna skrämseln spelat stor roll. När folk inte var rädda nog kunde de bli farliga för härskaren som därför återigen måste sätta sig i respekt. En metod var prygel och offentliga avrättningar som av samtida redogörelser visar sig ha varit populära tillställningar som ofta drog stor publik. (Vid vissa särskilt betydelsefulla tillställningar kunde man ofta köpa sig en välbelägen åskådarplats för att inte missa dramatiken. I Tehran hänger man numera folk från upphöjda kranar för att ge hela åskådarskaran, även dem som inte har råd med VIP-platser, goda möjligheter att noggrant följa evenemanget.)

För några hundra år sedan inträffade en samhällelig metamorfos i många länder. Dess dominerande makthavare blev inte längre den som kunde slå sina konkurrenter längst och hårdast utan den som gav folkmassorna de bästa villkoren. Detta är så märkvärdigt att det knappt kan begripas. Dominerande makt fick man inte längre genom att klubba ned folk enligt Hobbes metod utan genom att förmå dem att välja sina härskare.

Det ligger nära till hands att tro att detta berodde på det gradvisa införandet av demokratin men det vore svårt att förstå eftersom det förutsätter att någon sorts konspiration av illuminati gjort upp en plan för grundläggande samhällsförändring och lyckats verkställa den. Troligare är nog att den nya makt som tillkom massorna uppstod genom äganderätten och de fria marknaderna där de mest framgångsrika handelsmännen var de som mest framgångsrikt vädjade till kundernas egenintressen.

Demokratin byggdes som en kopia av den fria marknaden. Genom det fria valet vann demokratin legitimitet. Den behövde inte säkra sin position genom våldshandlingar i Hobbes anda. Under de senaste seklerna har det på det hela taget gått lugnt och städat till på gatorna i de huvudsakligen västerländska samhällen där frihandelns principer fått gälla. Men hur har vi på ungefär ett sekel eller mindre förvandlats från sådana resonabla och förnuftiga idealsamhällen till de dårhusliknande institutioner som styr oss nu?

Men är vi verkligen så tokiga? undrar du. Västerlandet är ju det mest välutvecklade och civiliserade mänskliga samhälle som någonsin byggts på jorden. Visst, men minns vad jag skrev igår om hur besinningslösa idéer alltmer kommit att ta över tänkandet i västerlandet, framför allt dess mest högutvecklade delar som USA och Sverige. Observera hur vi tror, som jag påpekade, att våra nuvarande härskare har magiska förmågor som att byta kön på unga människor. Detta har inte så mycket med någon plötslig efterfrågan på könsbyten från de unga människornas sida att göra som i stället en ambition från överhetens – politikerväldets – sida att visa sina övermänskliga förmågor att göra omöjliga stordåd för att på så vis bevisa sin rätt till makten.

Nu är det klart att just könsbyten inte är en idealisk legitimitetshandling eftersom efterfrågan är så obetydlig. Att jag ändå tagit med detta slags ingrepp i människokroppen beror på ett antal faktorer. För det första är tricket nykonstruerat. För tre, fyra år sedan var innovationen ännu ogjord. Det visar att politikerväldet hela tiden vidareutvecklar sina pretentioner på att göra vidunderliga tricks och därmed förstärka sin legitimitet. (Jämför med sextonhundratalets absoluta kungamakt som för legitimitetens skull ansåg sig tillsatt av Gud och därför, i Guds efterföljd, kunde göra underverk ungefär som Jesus, till exempel att som han väcka döda till liv.)

I själva verket bygger även demokratin på föreställningar om makthavarnas magiska förmågor. När de demokratiska politikerna kring förra sekelskiftet tog makten över staten hade de inga märkvärdiga förmågor i Solkungens klass. Men observera att det inte tog politikerväldet mer än ett halvsekel att skapa föreställningar om att det hade övernaturlig kompetens. Kapitalismen hade allvarliga medfödda defekter. Till exempel skapade den samhällsgissel som arbetslöshet och depression. Det fanns inga motmedel förrän ekonomen Keynes år 1936 publicerade en bok med påstådda dunderkurer. Det räckte med att politikerna tryckte sedlar och satte i cirkulation så började industrins hjul att snurra. Detta remedium var unikt för politikerna ty inga andra hade tillgång till sedelpressarna. Förmågan att styra ekonomins aktivitetsnivå och därmed medborgarnas välfärd blev politikens unika kompetens och den plattform på vilken de byggde sin legitimitet. Vår tids energipolitik är möjligen i klass med ekonomen Keynes konster.

Det tog inte så lång tid efter demokratins genombrott förrän människorna tacksamt började vänja sig vid tanken att de härskande politikerna hade förmågan, kraften, viljan, beslutsamheten kompetensen och modet att lösa alla medborgarnas problem, inte bara arbetslösheten och till en början ännu inte lidandet hos felkönade individer. Politikerna själva protesterade inte mot den med tiden alltmer vitt spridda uppfattningen om deras sagolika kvalifikationer – notera att tanken på allt viktigt en könsbytarminister kunde åstadkomma inte existerade från början och troligen skulle ha avfärdats med ett gapskratt – eftersom det snarast var motsatsen som tilltalade dem (eller kanske en variant av motsatsen, till exempel att deras konkurrenter visserligen saknar magisk sakkunskap men att man i deras eget parti vet allt som behövs).

När välfärdsstaten är fullt utvecklad åtar sig politikerna vad som helst i full övertygelse att de kan allt som behövs och att om det är något som mot förmodan saknas så är det bara några ytterligare miljarder att skjuta till. I detta tillstånd förändras samhällsandan. Allt som tidigare var individens egen ansvar, i huvudsak att försörja sig och sin familj, har nu gradvis kommit att bli politikernas uppgift. För den enskilde medborgaren leder detta omärkligt men oundvikligt till en mental revolution. Han behöver olika slags resurser för sin överlevnad. Tidigare var den främsta resursen den lön han tjänade ihop som anställd hos en arbetsgivare. Men i och med att hans behov blir politikernas uppdrag så blir jobbet sekundärt för medborgaren. Visserligen vill han ha mer pengar men den naturliga metoden att få mer blir inte längre att vända sig till arbetsgivare utan i stället att med olika metoder beveka politiker.

Även politikerna tillvaro och uppgift förändras i grunden. Med tiden upptäcker de att deras omvärld består av människor som vill ha betalt för något som kan vara vad som helst: sänkt skatt på bensin och höjda bidrag för elbilar, extra bidrag om barnen sitter av hela grundskolan (även om barnet inte lär sig något), dispens från böter för bryggbygge utan tillstånd, samlade aktioner om lönehöjning från alla ambulansförare etc.

Till skillnad från den föregående kapitalistiska epoken kontrolleras nationens ekonomiska överskott via välfärdsstaten av politikerna. Ett av deras problem är att de inte har någon tillförlitlig fördelningsnyckel. Under den rena kapitalismen fanns ett åtminstone i teorin tillförlitligt system: den anställde fick betalt i proportion till sin produktivitet. Men under politikerväldet spelar produktiviteten mindre roll. För politikerna förvandlas medborgarna till ett krävande tusenmiljarders kravmaskineri utan tydliga instruktionsböcker med tillförlitliga fördelningsnycklar. Kort sagt: vem ska ha vad av det överskott i form av skattemedel politikerna kontrollerar?

Om jag lever och får ha hälsan så ska jag skriva om det i morgon som den sista delen i en följetong om tre artiklar. Det handlar först om grundprincipen för politikernas handlande som baseras på tanken om allas lika värde och därför ständigt eftersträvar jämlikhet och social rättvisa. Uppgiften är att identifiera folks grad av jämlikhet och sedan planera korrigeringar. Sedan handlar det om identitetspolitik vilket betyder att identifiera i vilken grad det är synd om olika människor och slutligen om intersektionalitet vilket man vet ännu mindre om än de andra intellektuella finesserna i detta moderna samhällsbygge (men som ändå behövs för att det hela ska gå ihop; hur gör du om du är politiker och ska fördela en summa mellan en svart, blind lågstadielärare som måste ha en assistent på jobbet och en tolvårig könsdysforisk same vars föräldrar fick sina näsor mätta och numera inte kan arbeta heltid? Om den intersektionella vetenskapen inte funnits hade frågor som denna inte kunnat diskuteras på universiteten och allt därför riskerat att gå i stå. Utvecklingen hade avstannat.