Eftersom jag var ett intelligent barn gick jag aldrig på det där med tomten. Kände på mig att det var grannflickans moster som spökat ut sig med fasttejpad bomull i ansiktet (bilden). Men jag vet andra som var mer lättlurade, och på 1960-talet ansågs det ganska OK att lura barn. Vuxna drog gärna en rövarhistoria om de tyckte verkligheten var för komplicerad, för tråkig eller tog för lång tid att förklara. Vi hade heller inga mobiltelefoner där vi kunde Googla och kolla det rätta svaret. I stort som i smått var vi utelämnade åt vuxnas manipulationer.

Å andra sidan lever barn i en värld där gränsen mellan fantasi och verklighet är oskarp. Tror man på spöken så finns dom. Om inte under sängen, så kanske i garderoben eller i skogen. Tror man på änglar så finns dom också. Barn som hade förmånen att växa upp med en bättre designad tomte än min, kanske trodde på en farbror vid Nordpolen som ägnade året åt att tillverka underbara leksaker. Det var heller ingen i söndagsskolan som ifrågasatte att Noa byggde en båt, stor nog att rymma alla världens djurarter.

Att skrämma barn var också helt i sin ordning. Självaste Astrid Lindgren hävdade att barn faktiskt vill bli skrämda. Eftersom det övernaturligas existens inte kan uteslutas, känns det förstås tryggt att lyssna till vuxna som verkar ha kunskap i ämnet och kan tipsa om hur man överlever. Selma Lagerlöf berättade hur hennes farmor brukade avsluta sina fantasihistorier med orden: ”Och allt det där är så sant, som att jag ser dig och du ser mig”.

I småskolan började denna mytologiska världsbild brytas ner. Inte bara på grund av fröken (som fortfarande höll på det där med Noa) utan främst i mötet med de tuffare killarna på mellanstadiet. Att vara ”lättlurad” blev plötsligt synonymt med att vara ”barnslig”. Så småningom stod vi där med slutbetyget i handen och bägge fötterna på jorden. Redo att ta över världen. De flesta av oss blev goda medborgare, med hyfsad förmåga att skilja mellan sagor och verklighet.

Men någon gång mot slutet av 1900-talet blev det otrendigt att ljuga för barn. Barnen skulle få veta hela sanningen direkt, även om den var svårsmält. Från tidig ålder blev de insatta i mammas och pappas relationsproblem, politiska maktförhållanden i världen och inte minst sexualitetens mysterier, ned till minsta spermie. Religionen var bara ett påhitt och istället för söndagsskolan fick barnen gå i demonstrationståg för miljön, klimatet eller rättvisa för homosexuella. Sagoböckerna ersattes med faktaböcker, där även småttingar fick lära sig hur allting funkade. Vuxna skulle inte längre ha hemligheter för barn och barn skulle inte ha hemligheter för vuxna. På så sätt ville man skapa en generation av rationellt tänkande individer.

Men någonting gick snett.

Idag översvämmas samhället av vuxna, som i häpnadsväckande hög utsträckning ”tror på sagor”. Inte de gamla sagorna om Jultomten och Gud Fader bland molnen, men moderna sagor som är ungefär lika verklighetsfrämmande. Som att…

Polarisarna kommer att smälta och dränka oss alla om vi inte ser till att korna slutar prutta.

Koldioxiden är en farlig gas som till varje pris måste stoppas.

Det finns nästan hur många kön som helst.

Vita män (och särskilt judarna) ligger bakom allt elände i världen.

Influensan 2020 var den värsta farsoten i modern tid, och bara covidvaccinerna kunde rädda oss.

Bara en allsmäktig världsregering kan ställa allt till rätta, genom att beröva oss våra ägodelar och göra oss lyckliga.

Kriminella är egentligen snälla, bara lite missförstådda.

Världens energiproblem kommer att kunna fixas med vindsnurror.

Det här är bara några exempel på PK-idéer som får historien om Noaks Ark att verka ganska rimlig i jämförelse. Hur kunde det gå så illa?

Jag har inget vetenskapligt svar på frågan. Men kanske ”tomtebluffen” och liknande hokus-pokus från vuxenvärlden fyllde en sorts psykologisk funktion. Från att i tidig ålder ha svalt allt vi hörde med hull och hår, fick vi redan i 5-6 årsåldern lära oss att ”se bakom masken”. En kunskap man har nytta av hela livet.

Något säger mig att den upplysta Greta-generationen (och även deras föräldrar) missade denna viktiga fas i utvecklingen.