Det finns några nyckelmeningar i DN:s intervju 22 december med en före detta gängkriminell som de kallar ”den unge mannen”. Av de suddiga bilderna att döma har han afrikanskt ursprung så man får vara tacksam att de inte gett honom ett alias som Erik, Ulv eller Anund. På eget bevåg ger jag honom namnet Ahmed, för att slippa upprepa ”den unge mannen” hela tiden i min text.

Ahmed blev skjuten av andra gängkriminella och var nära att dö, vilket fick honom att tänka om. Kommunen var aktiv och erbjöd Ahmed att börja om på annan ort med ny identitet. Något han tackade nej till eftersom han inte ville kapa banden till sin familj och dess ovärderliga stöd. Men hans nej tack fick oanade konsekvenser:

”När han tackade nej upplevde han att han lämnades åt sitt öde.

– Jag har fått grundläggande hjälp. Lägenhet och sjukvård. Allt annat har jag fått kämpa för själv.”

Först en kort resumé av hans brottskarriär:

Ahmed växte upp i ett utsatt område. Att plugga var inte en prioritet, istället umgicks han med äldre och gängkriminella. Att begå personrån och inbrott blev något normalt. De såg det som att det var ”de emot samhället”.

I lägre tonåren hade det gått så långt att han blev omhändertagen enligt LVU och placerades i ett familjehem och hans familj deltog i ett behandlingsprogram. Det såg rätt ljust ut, efter några år återvände Ahmed hem, klarade betygen och kom in på gymnasiet.

Men saker ”började hända” i slutet av gymnasiet. Som alla andra i den åldern började han fundera över vad han skulle göra med sitt liv. Tyvärr hade Ahmed redan identifierat sig som ett offer för det svenska samhället:

”– Det började hända saker i slutet av gymnasiet. Jag visste inte vad jag skulle göra med mitt liv. Vad är nästa steg? Jag kände mig utanför, jag föddes inte med guldsked i munnen direkt.

Han sökte sig till det han kände till – gängen, kriminaliteten och drogerna. Paradoxalt nog kändes det som ett säkrare val.”

Ahmeds syn på sig själv kontra samhället utgör ett tydligt exempel på vilka krafter och synsätt politiker, rättsväsendet, skolan och socialtjänsten har att kämpa mot.

Självfallet är det inte bra att som barn växa upp i ett utsatt område, där kriminaliteten är ett naturligt inslag så fort man går utanför porten till hyreshuset. Lika självklart är det att barn som fötts i Sverige av invandrade föräldrar från Mellanöstern och Afrika, som saknar all grundläggande kunskap om samhället, språket och kulturen i det land man valt att flytta till, har lika svårt att finna fotfäste i tillvaron som sina föräldrar.

Jag säger inte detta som en ursäkt. Det är bara att föreställa er själva att ni flyttat till Afghanistan eller Syrien och låtit era sexåringar börja i ortens koranskola. Hur bra tror ni det hade gått för dem? Eller för er?

Ahmed förstår inte hur mycket samhället redan har satsat på honom, från tidig ålder. En familjehemsplacering under flera år är en mycket stor kostnad för kommunen. Lägg därtill alla terapeuter och socialsekreterare som haft oräkneliga möten runt och med honom och hans familj. För att inte tala om polis och skola.

Ändå säger Ahmed att han lämnats åt sitt öde av samhället. Han har efter skjutningen fått lägenhet och sjukvård, säger han, resten har han fått kämpa för själv. Helt omedveten om att varje svensk medelklassunge kämpar varje dag i skolan, absolut inte får någon lägenhet från samhället utan befinner sig där de är tack vare sina egna ansträngningar.

Ahmed tror att de svenska medelklassbarnen fötts med ”guldsked i munnen”, till skillnad från honom. Han tycks tro att de får allt gratis, utan att behöva kämpa. Han känner sig utanför, utan att se eller förstå sin egen och sin familjs roll i det hela.

Sanningen är att Ahmed blivit uppmuntrad av svenska politiker och debattörer till denna offersyn på sig själv och sin egen situation. Om han inte lyckas beror det på den svenska strukturella rasismen, socioekonomiska faktorer och den systematiska diskrimineringen av afrikaner, araber och muslimer. Ingenting annat.

Nu pratar alla politiker, rättsvårdande myndigheter, socialtjänsten, skolan och tongivande samhällsdebattörer om att vi ska satsa mer på det förebyggande arbetet. Trots att Ahmed är ett tydligt exempel på att det förebyggande arbetet i de allra flesta fall inte fungerar alls. Väldigt få verkar på djupet förstå vilket dysfunktionellt samhälle våra politiker skapat de senaste 50 åren.

Det finns inga förebyggande insatser som biter på utanförskapet idag. De kulturella skillnaderna har vuxit och blivit för stora och starka i de så kallat utsatta enklaver som tillåtits växa utanför våra städer under minst 35 års tid.

Man kan tycka att alla som flyttat hit från Mellanöstern och Afrika borde inse vilka chanser och möjligheter de erbjuds. Samtidigt betalar svenska myndigheter ut mångmiljonbidrag till muslimska församlingar och studieförbund så att de kan behålla sin egen kultur och religion och till varje pris undvika att integreras/assimileras i Sverige.

Myndigheterna betalar även ut bidrag så att de som valt att flytta hit inte behöver arbeta en enda dag under hela sitt liv i Sverige, om de inte själva vill. Det är valfritt hur man vill leva här i Sverige. Vi är en humanitär stormakt.

Ahmed är tyvärr inte ensam om att inte ha förstått att han lever i världens första, största och enda multikulturella paradis. Skapat av våra goda politiker för oss svenskar, honom, hans föräldrar och alla hans bröder och systrar.

Jag klandrar faktiskt inte enbart Ahmed i första hand. Som alltid klandrar jag de som är de yttersta ansvariga. De som tror att det går att blanda främmande kulturer och religioner hej vilt i Sverige, och att alla som flyttat hit därmed, genom någon okänd naturlag, automatiskt kommer att bli svenska socialdemokrater, moderater, center-, miljö- och vänsterpartister.

Det har visat sig att det helt enkelt inte fungerar. Och det är inte enbart Ahmeds fel.