Ett hjälplöst och kvidande rop på hjälp som sannolikt inkommer att koras till vinnare närmas de flesta av er som bara väntar på döden kommer och kommer att betrakta just honom som segrare i er privata vendetta. Kanske fem miljoner av er stackars ukrainare ligger och väntar på den där smällen som ska höja er ett snäpp i den mänskliga lidandehierarkien så att ni törs börja räkna dagarna till en befrielse blir alltmer sannolikt. Han i sängen intill stängde just ögonen och slutade tala. Vi sänggrannar läste i skyn och stönade över de smärtor som i vågor stötte upp från bukar med tunga, illaluktande rapningar.

Jag tror eventuellt att jag kan klara mig i bemärkelsen leva vidare med bara ett amputerat ben. Vissa dagar känns det som en oförtjänt förmån. Varför skulle just jag undslippa det värsta jävelskapet? Om nu en kort död och snabb död ska räknas som ett särskilt privilegium. Jag tänker på honom som kör runt med de smutsiga lakanen och är dömd till ett fortsatt liv på den här anstalten. Det finns ingenting meningsfyllt du kan göra sa jag deltagande till honom. Han blev rasande när han förstod jag inte kunde föreställa mig värre alternativ. (”Jag ser i varje fall inte ut som du, din brandskadade jävel”, muttrade han.)

Två kvällar senare frågade han mig om jag ville flytta in i hans säng. Jag antog att han hade förlåtit mig. ”Han i sängen däruppe mökar något så förbannat”, sa han bara för att jag inte skulle tro att jag vunnit någon vinstlott.