Idag skriver vi 24 december och tänder dessutom det fjärde adventsljuset. Jag tycker det är särskilt trevligt när julafton sammanfaller med fjärde advent, det blir lite ”extra allt”. Igår kunde vi berätta om att Malmö stad undviker att önska god jul men det gör inte jag. Traditionerna och kulturarvet är något av det viktigaste vi har – utan dem blir vi rotlösa och lättstyrda. Det gäller att vara vaksam på maktmänniskor som försöker beröva oss vår kultur.

Det är ni, kära läsare, och det är det som gör det så fantastiskt roligt att skriva här. Ni är aktiva i kommentarsfält, hör av er med mejl och på telefon, och är generösa med både ris och ros. Det ger hopp, tycker jag, i en tid då Sverige känns mer kaotiskt än på länge.

Jag vill därför passa på att göra motsatsen till det Malmö stad gör, nämligen önska en riktigt, riktigt god jul. Hur ni än firar hoppas jag att julhelgen blir precis så mysig och avkopplande som ni önskat.

Själv firar jag med den allra närmaste familjen. På vårt julbord står några av de klassiska rätterna, varav en del verkar vara halvt om halvt glömda numera, såsom rimmad oxtunga och kokta grisfötter. Sedan några år tillbaka brukar vi dock börja julen med att gå ut och steka kolbullar och fläsk över öppen eld på grillen som står på vår gård. Det har vi gjort i allt från milt duggregn till 10 graders kyla och det ska vi göra även idag, i det vintriga landskapet. För det verkar ju som om snön inte har uppfört att falla, trots alla domedagsprognoser från meteorologer som Pär Holmgren.

Dessutom var inte vintrarna alltid så vita och kalla förr i tiden heller. En genomgång av väderleksrapporter genom historien ger vid handen att vintervädret alltid har varierat. Under 30-talet, när min föräldrar växte upp, var det till exempel en rad gröna, milda vintrar i sträck. Pappa glömde aldrig att de där skidorna han fick i julklapp när han var sex aldrig kom till användning eftersom det inte kom någon snö på flera år. Och ett av mammas julminnen var hur hennes far krattade grusgången på självaste julafton.

Nu sitter jag här i skenet från adventsljusen och dricker mitt morgonkaffe medan en gryta risgrynsgröt puttrar på spisen. Ute är det fortfarande mörkt och de enda som rör sig på gården och gångvägen utanför mitt köksfönster är några rådjur som gjort sig ett hem i vårt kvarter. Det är som ett julkort. Och jag tänker, inte för första gången, att det är outsägligt synd om sådana människor som de styrande i Malmö stad, som aldrig kan slappna av utan hela tiden måste anstränga sig för att förneka och förminska det svenska kulturarvet.

God jul!