En av de teser jag med besvärande envishet i tio år eller mer framfört på dessa sidor är att Sverige har ett mäktigt välfärdsindustriellt komplex vars obetvingliga omsättningsmaximering leder till att den offentliga sektorns andel av bruttonationalprodukten obevekligen växer. Observera ordvalet: ”obevekligen växer”. Denna formulering betyder att processen går av sig själv oavsett vilket parti eller partikonstellation som råkar inneha regeringsmakten.

En sådan föreställning kan kännas främmande för en svensk som blivit uppfostrad i tron att det finns två sorters politik, en socialistisk sort som vill öka den offentliga sektorns makt och en borgerlig sort som vill skära ned de offentliga utgifterna. En sålunda väluppfostrad svensk kan känna sig rotlös i tillvaron när statistiken inte visar på det förväntade utfallet (utan stämmer bättre med premissen att alla politiker, oavsett partitillhörighet, vill maximera den offentliga omsättningen).

För den amerikanska nationen, som haft demokrati i ungefär 230 år, behöver denna insikt inte vara någon överraskning. Den fjärde januari 2021 hade The Wall Street Journal en genomgång av hur olika välfärdsprogram utvecklats under landets flerhundraåriga historia. Mönstret är alltid detsamma. Det börjar med ett en begränsad grupp mottagare, som definierats som värdiga avnämare, med tiden börjar utökas med argumentet att andra människor kanske inte är fullt lika förtjänta men att alla människor trots allt har samma värde. På så vis kan soldater som först inte erhållit några veteranbidrag efter en tid fått sina rättigheter utvidgade även om kriget för länge sedan tagit slut.

Diagrammet här intill visar tydligt den obevekliga ökningen av utgifterna för olika slags bidrag (och finanspolitiska åtgärder mot pandemin; entitlement betyder bidrag). Från slutet av andra världskriget till 2019 har alla – ja, samtliga – ökningar av de federala utgifterna i förhållande till bruttonationalprodukten kunnat hänföras till ökningen av utgifter för bidrag… [Sverige uppvisar ungefär samma mönster med skillnaden att de offentliga utgifterna fortlöpande ligger ungefär tjugo procentenheter av BNP högre.]

Den sju decennier långa ökningen av bidragen (inklusive pandemiåtgärderna) är resultatet av expansiva krafter som verkar i kongressen oavsett vem som är ansvarig. Genom historien har den mäktigaste kraften varit tesen om alla människors lika värde. Påståendet härrör från en välmenande impuls att behandla alla personer i samma situation lika enligt lagen. Så här fungerar det.

När den först fastställs är rätten till bidrag vanligtvis begränsad till en liten grupp av särskilt värdiga individer. Allteftersom tiden går hävdar grupper av bidragslösa personer att de är lika förtjänta som bidragsmottagare. Påtryckningar utövas av, eller på uppdrag av, dessa utestängda grupper för att de ska bli stödberättigade. Till slut ger kongressen med sig.

Men utvidgningen av reglerna för stödberättigande för bara en annan grupp sökande närmare reglerna för att räknas som bidragskvalificerade och därmed börjar allt fler människor räknas som kvalificerade. Trycket lättar och allt fler beviljas bidrag. Denna liberaliseringsprocess upprepar sig fram till dess att stödprogrammets ursprungligen begränsade mål inte längre går att känna igen.