1948 utbröt ett krig mellan den nybildade staten Israel och arabvärlden. Israelerna vann och ungefär 700 000 palestinska araber förlorade sina hem. Antingen för att de tvingats fly eller för att de valt att ansluta sig till motståndarsidan och inte var välkomna tillbaka. Många hade bott i området i generationer och det är svårt att inte känna sympati för flyktingar. Händelsen (bilden) kallas för ”Nakba” i arabvärlden. 

1919 utbröt krig mellan Grekland och en nationalistisk rörelse i Anatolien, som några år senare skulle utropa staten Turkiet. Den gången vann turkarna och drygt en miljon greker tvingades fly. Staden Smyrna, som varit centrum för den grekiska kulturen i Anatolien ända sedan Homeros dagar, brändes och rensades på greker. Grekerna kallar det för ”Katastrofen i Mindre Asien”.  

Grekerna har alltså djupare historiska band till Smyrna än vad araberna har till Palestina. För cirka 300 år sen bodde huvudsakligen judar och kristna i Palestina (enligt den här undersökningen). Bara en liten minoritet var beduiner. 

Förlorar man sitt hem och allt man äger kanske det inte spelar så stor roll ifall ens förfäder bott på samma plats i 50, 100 eller 2000 år. Det är likväl en tragedi. Men araberna och grekerna hanterade sina tragedier på olika sätt. 

Grekland, som frigjort sig från Ottomanerna hundra år tidigare, tog ansvar för sina trosfränder. De var trots allt ortodoxa kristna. Den etniska rensningen drabbade inte bara grekerna i Smyrna utan även greker i andra delar av Turkiet, där kultur och språk var något annorlunda. Integrationen av turkgrekerna innebar stora påfrestningar på den grekiska ekonomin, orsakade ett par regeringskriser och skapade konflikter med lokalbefolkningen, men så småningom lyckades man. Idag är det få svenskar som ens hört talas om händelsen. Möjligtvis ägnas den en notis i historieböckerna. 

Men hur hade det gått om grekerna istället valt den arabiska strategin? 

Ponera att Grekland vägrat assimilera de 1,2 miljoner flyktingarna och istället inkvarterat dem i tältläger på någon grekisk ö, underblåst deras turkhat och hetsat dem att återerövra Smyrna. Ponera vidare att de fått alla vapen de behövde, samt löfte om att dödandet av turkar garanterar dem en plats i Paradiset. Enda alternativet var att stanna i flyktinglägret för evigt. 

Tiden går och efter sådär 50 år har befolkningen på den lilla grekiska ön femdubblats, liksom hatet mot turkarna. Barnen får lära sig redan i förskolan hur man dödar turkar med kniv och deras högsta önskan är att få spränga sig själva i luften. Med tiden får de alltmer avancerade vapen av sina trosfränder, och snart kan de skjuta raketer och missiler in över turkiska städer. 

Det är svårt att tänka sig att Erdogan, eller någon av hans företrädare skulle låtit det ske. Det är också svårt att se hur det i långa loppet hade gynnat turkgrekerna. 

Utan att förringa palestiniernas lidande, inträffade flera flyktingkatastrofer under 1900-talet. Under andra världskriget flydde uppskattningsvis 60 miljoner sina hemländer. Vid delningen av Indien tvingades 10-20 miljoner hinduer och muslimer över gränsen. Vietnamkriget skapade 3 miljoner flyktingar och Koreakriget ungefär lika många. I samband med bildandet av staten Bangladesh flydde hela 9 miljoner. För att ta ett näraliggande exempel tog staten Israel emot runt en miljon orientaliska judar, som fördrivits från sina hem i arabvärlden. I inget av fallen löstes problemen enligt den arabiska modellen.  

Istället var det den grekiska modellen som fungerade; att integrera flyktingar i det land som ligger dem kulturellt närmast. Ett sämre alternativ är att integrera dem i länder som inte är kulturellt närstående, men även det kan funka i vissa fall. På ett eller annat sätt har de andra flyktingkriserna avklingat inom loppet av några år. Bara palestinierna har fortsatt vara flyktingar i 75 år.