Jag har inte funnit det mödan värt att kommentera socialdemokraternas självkritiska rapport om hur fel de haft under alla år inom invandringspolitiken. Jag känner enbart en stor trötthet. Det är så dags nu att komma med avböner, när landet i princip ligger i spillror tack vare deras politik.

Alice Teodoresscu, däremot, har tagit upp ämnet här och beskriver den förföljelse hon utsattes för under åren 2015-2019 då hon var chef för GP:s ledarsida som ofta tog upp massinvandringens katastrofala effekter. Gott så.

Två verkliga pionjärer jag vill nämna i sammanhanget är Janne Milld och Anders Sundholm, som från mitten av 1990-talet gav ut tidningen Blågula frågor. Den kom först som papperstidning men i takt med hemdatorernas utbredning och internets framväxt startades sedermera även en hemsida.

Jag var själv skribent på Blågula frågor under 2004-2006 och gick då under den fyndiga pseudonymen ”Socialsekreteraren”. I januari 2004 skrev jag, i utdrag, detta i tidningen om varför jag valt anonymitet:

”Det jag emellertid ser i mitt arbete är långt ifrån den politiskt korrekta verklighet som politiker och beslutsfattare lyckliga svävar omkring i. Det jag möter är i mångt och mycket en rå och omaskerad exploatering av de svenska välfärdssystemen.

Att rapportera om dessa erfarenheter under eget namn skulle innebära åtskilliga resta krav på yrkesförbud för min del från ett antal kända mediedebattörer. Om detta råder det ingen tvekan. Jag skulle bli benämnd som rasist, fascist, nazist, xenofob och klockren sympatisör till Sverigedemokraterna.

Därför väljer jag anonymiteten. Mitt val kan ses som ett direkt svar på den politiskt korrekta åsiktsdiktatur som råder i Sverige idag. Anonymitet i dessa frågor kanske inte enbart ska ses som feghet, utan som en sund reaktion på den rådande ordningen när det gäller möjligheterna att diskutera den svenska invandrings-politiken och dess följder. Mitt val av anonymitet kan också ses som en protest.

I ett öppet och fritt samhälle hade jag kunnat torgföra mina åsikter under eget namn, men i Sverige idag är inte frågor som relaterar till invandringen ett öppet och fritt diskussionsämne. I detta avseende har Sverige blivit ett land där man har full och fri rätt att fritt uttrycka de åsikter som av en samlad överhöghet godkänts som acceptabla.”

Detta skrev jag alltså för snart 20 år sedan, och det verkligt skrämmande är att denna åsiktsdiktatur, och därmed självcensur, varat fram till idag. Det var först hösten 2018, när jag slutat ta uppdrag inom socialtjänsten och blivit ”ekonomiskt oberoende”, som jag kunde börja skriva öppet om mina mångåriga erfarenheter som socialsekreterare från en mängd utanförskapsområden runt om i Stockholm.

Tanken är att mina erfarenheter ska samlas i en bok, vilket jag aviserade redan för två år sedan. Jag är så tacksam för alla glada hejarop jag fått, de stärker mig. Tyvärr bygger mitt bokprojekt på egen disciplin. Jag måste avhålla mig från att kommentera alla vansinnigheter vi dagligen tar del av, alla tydliga effekter av den ansvarslösa massinvandringspolitiken under 35 års tid.

Socialdemokraternas patetiska avbönsrapport ger mig dock nytt bränsle och ny energi. Vilket jag tackar för. Jag kommer från och med nu att helhjärtat ägna mig åt mitt bokprojekt.