Det finns endast en kultur, mig veterligen, åtminstone i vårt tidevarv, som betraktar lemlästning av barn och kvinnor och mördandet av helt oskyldiga idrottssupportrar som heroiska bedrifter: nämligen den som råder i majoriteten av islamistiska kretsar. Terrorn i sig står främst vissa salafister för, men hyllningarna kommer även från människor utanför kotterierna i fråga. Denna kultur är avskyvärt barbari dubblerad med monumental feghet. 

Jag, i egenskap av ateist, skriver vissa salafister och inte alla eftersom utanför Saudi-Arabien finns det, enligt beräkningar, runt 60 miljoner salafister i världen varav en överväldigande majoritet inte är våldsamma, men flertalet drömmer ändock om och/eller arbetar i tysthet för Allahs herravälde över världen. Bangladesh självt härbärgerar fler än 27 miljoner, Indien fler än 20 miljoner, Egypten 6 miljoner och Europa några tiotusental (*). Såsom ca 17 tusen i Frankrike, fler än 10 tusen i Tyskland, några tusen i Belgien, och ungefär 2000 i Sverige. 

Flertalet av de ”europeiska” salafisterna är, på grund av deras våldsbejakande ideologi, turligt nog under ständig bevakning. Men säkerhetstjänsterna, med sina begränsade resurser, kan självfallet inte stå för en nollriskgaranti, som de senaste attentaten i Frankrike och Belgien beklagligen har visat. 

Men hur har det kristna Europa hamnat i klorna på våldsförhärligande extremister i synnerhet och islamism i allmänhet? 

Några av svaren är den utbredda naiviteten, vissa eliters girighet och ängslighet, en främjad massinvandring, en obetingad religionsfrihet, en mjuk rättspraxis och medier som leker godhetsapostlar. Allt detta sker på bekostnad av de europeiska folkens väl och ve och kontinentens civilisations fortlevnad. 

Men vem bryr sig? 

I alla fall inte följande olikartade lokala, nationella och europeiska eliter, för att nämna några:  

– De politiska kadrer som är beredda att sluta allians även med djävulen för några rösters skull. I exempelvis Sverige känner alla till samarbetena mellan diverse partier och islamisterna. I Frankrike har landets islamvänsters påve och streber, parlamentsledamoten m.m. Jean Luc Mélenchon, lierat sig med islamister, på bekostnad av republikens själ, för att nå bl. a. presidentämbetet 2027. Man bävar. Och i Belgiens huvudstad, i exempelvis Schaerbeck där terroristen Abdesalem Lassoued bodde senast samt i ökända grannkommunen Molenbeek, är samverkan mellan socialister och islamister legio sedan flera dekader tillbaka. Molenbeeks f.d. borgmästare, Philippe Moureau, hade t.o.m. två islamister, även klädda som sådana (!), som livvakter (**). 

– De ängsliga makthavarna som inte vet på vilket ben de ska stå. Vi kan påminna oss här om ”imamskandalen” i Sverige 2019: Efter att svenska regeringen fattat beslut om att sex frihetsberövade imamer ska utvisas, grundat på Säpos spaningar och Migrationsverkets bedömningar, givet dessa personers radikala islamistiska aktiviteter, försattes de på fri fot av samma regering. Anledningen till detta haveri var att det fanns hinder för verkställandet av utvisningarna, enligt regeringens utsago. Regeringsmedlemmarna ömmade förstås för imamerna, ifall verkställandet av utvisningarna till deras respektive ursprungsländer blev verklighet, trots det säkerhetshot dessa imamer utgjorde mot Sverige. Åh, vilka godhetsapostlar dessa ministrar var! Kunde de åtminstone inte hålla imamerna i förvar? 

Sedan dess har två av denna sextett imamer lämnat landet. En utvisades äntligen till Irak i hemlighet under januari 2022 och den andra, Abdel Nasser El Nadi, flydde… till sitt ursprungsland, Egypten. Där han gift sig med ny fru och lever nu i sus och dus tack vare de miljoner han tog med sig ur Vetenskapsskolans kassa, där han var islamistrektor. Pengarna slussades genom en investmentbank i Valletta på Malta. Skatteskulden om 4,5 miljoner kronor som han eftersöks för kommer endast bli en siffra i Kronofogdemyndighetens annaler, kan man läsa i Nyheter Idag. 

– De näringslivsorganisationer, vars enda mål är medlemmarnas årsresultat, som är ute efter billig arbetskraft vare sig den är islamistisk i sitt väsen eller ej. 

– De av naivitet fullproppade godhetsposerande, självupptagna NGO-medlemmar som, i symbios med medierna, frontar med pseudohumanism genom förespråkandet av öppna gränser och mångkultur, som islamister av alla kulörer gladeligen utnyttjar. Om det inte räcker med svenska avdelningen av Refugees Welcome, kan här bl. a. nämnas den franska rörelsen MRAP, som 2014 i samarbete med dylika organisationer lyckades förhindra utvisningen av Mohammed Mogouchkovs ingusjiska familj om sju personer, på Paris flygplats Roissy, trots avslag av familjens asylansökan i alla instanser sedan 2008. Senare blev pappan 2018 utvisad till hemlandet på grund av radikalisering och brodern Mosvar dömdes året därpå för inblandning i förberedelserna till ett islamistiskt attentat mot Elyséepalatset. Islamisten Mohammed själv bragte läraren Dominique Bernard om livet med kniv i Gambettagymnasiet i Arras fredagen den 13 oktober. 

– De PK-kändisar som kallar sig modernister men försvarar 600-talets religiösa förtryckande attribut. Nej, Gina Dirawi, Hijab är inte en bit tyg! Ty varje kvinna som bär den frivilligt är medvetet eller omedvetet en fanbärare för islamism. Medierna vill så gärna framföra skramlandet från dessa tomma tunnor, alltså kändisarna i fråga, som synonymt med tolerans med vilket de duperar de aningslösa. Men både sunt förnuft och filosofer som Karl Popper har lärt oss att: ”Om vi på ett obegränsat sätt tolererar intoleranta människor, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot de intolerantas angrepp, så kommer de toleranta att gå under, och toleransen med dem.” Poppers råd till Dirawi och kompani, om de inte vägrar att tillgodogöra sig kunskap vill säga, är att alla genuint toleranta ”måste därför, i toleransens namn, hävda rätten att inte tolerera de intoleranta”. Islamisterna är obestridligen sådana och i förlängningen är hijab i deras ögon en av deras supportflaggor. 

– Kommunala, statliga och EU-toppar som, i jämlikhetens namn och på pappret bekämpar radikalisering, göder paradoxalt nog de islamistiska organisationerna med medborgarnas skattepengar. Stäm av exempelvis med Ylva Johanssons Generaldirektorats bidrag med mer än 500 000 euro till Open-projektet, där en del av pengarna gick till tyska konvertiten Andreas ”Abu Bakr” Riegers två islamistiska organisationer, ”Europeiska muslimska unionen” i Frankrike och ”Weimarinstitutet” i Tyskland, vars syfte liksom Muslimska brödraskapet, är etablering av ett globalt kalifat. Var är kontrollen? 

– Var är också kontrollen av de inre och yttre gränserna, eller rättare sagt de ansvariga som borde ha den, givet att Schengenavtalet har förvandlat EU-länderna till ett såll. Ett såll som exempelvis terroristen Lassoued kunde utnyttja för att glida in och ut i det ena medlemslandet efter det andra. Hade han inte välkomnats på Lampedusa 2011, eller utvisats i tid i enlighet med de juridiska bestämmelserna, hade Kent Persson (71) och Patrick Lundström (60) varit vid liv idag. Men eftersom rättskedjan varken är solid eller tidseffektiv förvandlades Lassoued, Akilov, Mogouchkovs och säkerligen flera andra juridiskt illegala migranter till monster med hjälp av de i EU sedan länge etablerade ”fiskande” islamisterna. Jag säger inte detta för att ursäkta dessa fega terrorister utan för att varna för tillblivelsen av nya. 

– Var är likaledes den nationella och europeiska kontrollen av finansieringen av moskéerna, islamistiska skolorna och dylikt, och även förbudet mot tillflödet av utländskt kapital till dessa? Det är givetvis svårt att åstadkomma detta med korrupta politiker som exempelvis qatargate mer än väl har avslöjat: Utöver Eva Kaili, en av de fjorton vice talmän i Europaparlamentet, hos vilken man hittade ”tjocka sedelbuntar” som ”låg gömda i påsar under en bebisspjälsäng”, greps den 9 december 2022 även f.d. europaparlamentarikern Antonio Panzeri och sex andra personer, bl. a tjänstemän i parlamentet, lobbyister och deras familjemedlemmar för att de låtit sig ”köpas” av regeringarna i Qatar, Marocko och Mauretanien. 1,5 miljoner euro i kontanter hittades vid polisrazziorna i deras hem och hotell. Kailis sista gentjänst till Qatar innan den 9 december var att rösta ”i kommittén för medborgerliga fri- och rättigheter (som hon inte var medlem i) för en rapport som förespråkade visumfria resor till EU för qatariska medborgare”. Rättsfallet i sig är inte avgjort än, men vad anbelangar grekiskan Kaili, som satt häktad i över fyra månader, verkar över 110 tusen kronor i månatlig grundlön och minst lika mycket i kontorspengar och traktamenten inte räcka i hennes ögon för att värna de europeiska folkens intressen. Ty de sistnämnda väger tydligen lätt, enligt henne och hennes likar, mot en påse pengar främst från Qatar. Ett islamistiskt land som inte blott bygger moskéer i kristna länder, såsom den i Malmö (Sveriges största), utan som t.o.m. dess lika fundamentalistiska grannländer senast 2017 har anklagat för finansiering av Muslimska brödraskapet, al-Qaida och IS. Lägg till talibaner och nu vet vi även Hamas. 

Uppenbarligen: i mörkret har qatarierna under lång tid nu gått till sängs med allehanda våldsbejakande islamister och sedan i dagsljuset gör de sig till oumbärliga fredsmäklare. Det är därför chefen för Mossad, David Barnea, av nödvändighet var i Qatar under helgen 28-29 oktober ”för att diskutera försöken att få gisslan frisläppta”, enligt CNN. 

Lägg till kombinationen av allt ovan bl. a. ”flyktingpriset” som orsakades av USA:s militära interventioner i Mellanöstern och som Europa fick frivilligt betala, de religiösa konsekvenserna av den 75-åriga Israel-Palestinakonflikten, samt vägran att erkänna oförenligheten mellan politisk islam och demokratiska värderingar. Följaktligen kan de för närvarande mer eller mindre kontrollerbara och i Europa utsprida islamistiska eldslågorna med tiden, om man fortsätter på den inslagna vägen, förvandlas till en gigantisk brand som kommer sluka hela den västerländska civilisationen. Men då tänker förmodligen de ”klarsynta” Mélenchon, Moureau, Dirawi, Johansson, Kaili, Panzeri och likasinnade: ”Det kvittar eftersom då är vi själva borta.” 

————————- 

Källor:  

(*) Pierre Conesa, ”Dr. Saoud et Mr. Djihad » Robert Laffont, Paris 2016. s. 17-18 

(**) Idem s. 205 

Mazigh Kiri Kessai är butiksarbetare. Han är en till Sverige sedan 30 år invandrad berb från Algeriet.