Vinjettbilden är lånad eller stulen från Svenska Dagbladet. Den visar en scen från en demonstration som Hamas och organisationens vänner den 22 oktober anordnade på Sergels torg. Demonstrationen föranleddes av att Hamas ett par veckor tidigare hade attackerat Israel, dödat uppemot ett tusental judar och nu ville protestera mot Israel för detta.

Va? A anfaller och dödar B och anordnar därför hatiska demonstrationer över hela världen, till exempel i Stockholm, mot B. Det går inte att begripa. Eller också gör det det. Det är mitt budskap.

En introduktion till förvirringen får man av att studera bilden. På Plattan står några hundra personer med Gaza-flaggor och oläsliga skyltar men det gör ingenting ty personernas avsikter är välkända i alla fall. De vill driva judarna ut i Medelhavet och införa en palestinsk enstatslösning (tja, en del vill inte det; eventuella IS-anhängare vill inte ha några stater alls utan i stället ett internationellt kalifat. Man anar att det kan sjuda av motsättningar i gruppen på Plattan även om det tillfälligt ser lugnt ut.

Det märkliga med bilden är nordiskamotståndsrörelsemannen som ser så fredligt solidarisk ut när han blickar ut över demonstranterna. Han är alltså nazist och tillräckligt stolt över detta för att deklarera sitt politiska hemvist på ryggen. Det finns nog inget mer nazistiskt än NMR i Sverige.

Det var här jag hajade till eftersom jag lite slentrianmässigt liksom de flesta andra brukar inordna politiska rörelser från vänster till höger. På den skalan finns inget lika högerorienterat och nazistiskt som just NMR. Samtidigt finns det inget så vänsterorienterat som de Israelfientliga palestinska rörelser varav de flesta vill inrätta socialismen och som är vana att åtnjuta den svenska vänsterns enhälliga och entusiastiska stöd. Men här står alltså de i teorin motsatta intressena radikalislamisterna – utom IS-anhängarna och troligen sunniterna och kanske härskarna i staten Qatar som visserligen finansierat Hamas krigsförberedelser men inte säkert vill att projektet ska drivas längre – och radikalnazisterna och betraktar varandra vänligt men på lite avstånd.

Hur ska denna anomali förklaras? Hur ska den svenska vänstern eller de grupper som på något vis brukar kallas den svenska vänstern, Göran Greider och tidskriften Expo till exempel, kunnat förklara den här motsägelsen ens för sig själva? Kan de hitta på förklaring som motiverar varför de gör gemensam sak med sin mest hatade fiende?

Jag har kommit på tre förklaringar varav jag tror på den tredje och skulle önska att alltfler insåg dess förklaringskraft.

Den första förklaringen är att extremradikalerna på ömse sidor om högervänsterklyftan i just denna fråga som har med judarna att göra står inför ett högre gemensamt intresse som de, i varje fall vänsterradikalerna, inte vill tala om, nämligen att de är brinnande antisemiter varav en del förklär sig till antisionister för att slippa avslöjas efter förtjänst. När judehatet kommer med i spelet förenar sig vänstern och islamismen vid upptäckten av att de på den här punkten, vad de än påstår, har likartade, hatiska intressen. (Jo, de som påstår sig vara prosemiter men antisionister har fel eftersom judar utan land blir en sorgligt pogromutsatt folkspillra som de östeuropeiska judarna under tsarväldet.

Den andra förklaringen är den mest fantasifulla och företräds exempelvis av just tidskriften Expo. Den går ut på att bara en liten andel av muslimerna är muslimer. Till exempel är Hamas inte skyldigt till Hamas dåd eftersom Hamas är en så obetydlig politisk kraft i jämförelse med normalmuslimerna som tänker mer som den svenska vänstern:

… i spåren av den stora massakern i Gaza får alla muslimer bära skulden av vad ett fåtal extremister gör… muslimer skuldbeläggs kollektivt och blir utmålade som terroristkramare

Själv menar jag att det är konstruktionen av en huvudmotsättning som ska gå mellan höger och vänster som förvirrar oss. Den var sann för hundrafemtio år sedan när Marx upptäckte den och den karaktäriserade sedan 1900-talet i form av en självklar kamp mellan å ena sidan borgare och den andra socialister men den har numera förlorat sin förklaringskraft (vilket gazafrågan illustrerar). Att huvudmotsättningen nu i stället går mellan politikerväldet och den nettoskattebetalande medelklassen har jag skrivit och förklarat så många gånger att jag riskerar att tråka ut dig.