Den politiska korrektheten är den numera dominerande ideologin i Sverige och i det övriga västerlandet fast den där inte är så allenarådande som hos oss. Liksom för de tidigare härskande tänkesätten – till exempel kristendomen, liberalismen och socialismen som gradvis förvandlades från frälsningslära för folket till härskardoktrin för makten (varifrån steget till PK-ismen inte var långt) – gäller Marx insiktsfulla diktum att samhällets mest framträdande tänkesätt är de styrande klassernas ideologi. Politikerväldets styrande ideologi är att väldet vill ha makt.

Makt skaffar sig politikerväldet genom att tillämpa följande algoritm. Man skaffar sig ett mål men det får inte vara vilket mål som helst utan måste vara ett som på ett eller annat sätt är omöjligt för människor att genomföra eftersom det är omöjligt eller alltför dyrt eller otillämpligt på något annat sätt. Könsbyten, multikultur och det som i Tyskland kallas ”Energiewende” är bra exempel. För att sådant ska komma på tapeten måste politikerna skaffa sig pengar och skriva nya lagar och etablera forskningsinstitutioner som vetenskapligt bevisar projektets angelägenhet. Men eftersom projektet är utvalt just för sin ogenomförbarhet går åren utan några framgångsrika resultat. Den svenska socialpolitiken kan vara ett exempel. Forskarna kommer då fram till att de tillämpade metoderna varit felaktiga eller otillräckliga och föreslår förbättringar varpå algoritmen dras igång igen från ruta ett. Under tiden har politikerväldet klarat sig ganska bra och förbereder sig i lyckliga fall för en post som landshövding.

Man behöver bara öppna en tidning för att bli varse exempel på sådan samhällsutveckling. Jag läste just i Dagens Nyheter om jämställdheten mellan män och kvinnor i tekniska saker. På Chalmers har nu algoritmen vevats ett halvt sekel utan synliga resultat:

Kvinnor är underrepresenterade på de tekniska högskolorna i Sverige, både bland studenter och bland forskare. Detta trots många år av satsningar på att jämna ut könsbalansen.

Den största hittills är projektet Genie på Chalmers, med en budget på 300 miljoner kronor. Ambitionen är att locka kvinnliga forskare och bli kvitt en grabbig kultur, men som Dagens Nyheter tidigare har rapporterat har projektet resulterat i konflikter på universitetet och de ambitiösa mål som sattes verkar omöjliga att nå… I våras disputerade (en kvinnlig forskare) på Chalmers med en doktorsavhandling där hon sammanfattat de tekniska högskolornas långa historia av jämställdhetsarbete. Den visar att det inte är något nytt fenomen, i 50 år har de kämpat med att öka andelen kvinnor.

Det är således inte nog med att målen inte nås på femtio år; dessutom börjar de inblandade forskarna att bråka med varandra. Själv skulle jag av moraliska skäl inte kunna driva den här algoritmen just eftersom projektet eventuellt är omöjligt. Det är tänkbart att det finns någon skillnad mellan kvinnor och män som gör att kvinnor inte dras till brobyggnadsläran hur många miljoner politikerna än skjuter till.

Men tro inte att ett så här högt syftande projekt får gå i stå eller till och med läggas ned bara för att det inte kommer någon vart på ett halvsekel. Forskarna har upptäckt att det i teknikens värld kan finnas tidigare okända patriarkaliska strukturer som bromsar utvecklingen:

De tekniska högskolorna har en lång tradition av vad (forskaren) beskriver som historiskt sett maskulina och sexistiska ritualer, som nollningar och spex. Nya studenter, både kvinnor och män, dras med och lär sig att bete sig på samma sätt.

Visst går det att argumentera för att det blir en annorlunda kultur med fler kvinnor, men forskningen visar att nya studenter, oavsett könsidentitet, assimileras in i en miljö och en jargong så potentialen att förändra går förlorad.

Men forskningen låter sig inte nedslås av sådana motgångar. En genusprofessor förklarar:

Det är ett problem med mansdominans rent antalsmässigt. Det i sig skapar ojämställda villkor eftersom män har mycket större inflytande över verksamheten. Antal spelar faktiskt roll eftersom det påverkar maktförhållandet och såväl struktur som kultur.

Kort sagt måste kvinnorna enligt forskningen uppnå en viss ”kritisk massa” för att få det nödvändiga genomslaget. Problemet är att man inte vet hur stor denna kritiska massa måste vara:

Det finns en idé om att bara det blir ett jämnt antal kvinnor och män så blir organisationen per automatik jämställd. Forskningen visar att det inte är så, men det behövs däremot en kritisk massa av kvinnor. Man brukar säga att en minoritet behöver utgöra minst 25 procent för att bli hörd, säger (forskaren). Hon pekar på att det snarare handlar om strukturella problem. Synen på vilken kunskap som räknas som viktig, att använda sig av moderna undervisningsmetoder och hur studentkulturen ser ut är några viktiga områden att arbeta med.

Kanske kommer det att ta ytterligare femtio eller kanske hundra år för forskningen att komma fram till de rätta svaren. Kanske finns det inga rätta svar. Men vad som händer kommer det under tiden att behövas politiker som beskattar folk och skjuter till pengar och utreder hur den högre utbildningen ska gå till och kanske sitta i lärosätenas styrelser. Och det kommer att behövas skickliga forskare som avslöjar jämställdhetens hemligheter och utbildar nya generationer av lärare och forskare som driver denna viktiga verksamhet vidare. Och lön, kontorsutrymme och pension ska de ha allihop.