Trots kriget i Ukraina, som dagligen innebär kanske 1 000 döda soldater, och Kinas hot mot Taiwan, har media i dagarna främst fokus på kriget mellan Israel och Hamas i Gaza. PK-media i Sverige, tillsammans med att antal ”kändisar” inklusive Greta, har redan tagit ställning för Hamas, eller åtminstone för de civila i Gazaremsan, detta trots att Hamas startade kriget. Denna lilla remsa med ca 2 miljoner invånare styrs av Hamas, en terrorklassad sunni-religiös/politisk organisation styrd med sharialagar. 

I resten av det vi kallar Palestina, nämligen Västbanken, regerar en sekulär och synnerligen korrupt regim, Al Fatah, som trots massivt bistånd, framför allt från Sverige, inte lyckats ge sin befolkning drägliga levnadsvillkor och är numera impopulär hos majoriteten av invånarna. Dess förra ledare Arafat (1929 – 2004) hade på sin tid hela åtta säkerhetstjänster som skulle motverka varandra i händelse av kuppförsök. En stor del av de bidrag han fick från arabvärlden, och även EU, gick åt till att underhålla dessa. Alla bidrag kontrollerades av Arafat personligen. Och rykten säger att han, och idag hans hustru, kontrollerar flera miljarder i olika skatteparadis.   

Arafats efterträdare, Mahmud Abbas, född 1935, är premiärminister i Palestina. Han vann presidentvalet i Palestina 2005 som sedan dess inte har genomfört några val vilket innebär att han för närvarande är inne på sitt 18:e år som president av en fyraårig mandatperiod. Flera människorättsorganisationer har kritiserat Abbas och hans styre för avsaknaden av demokrati i Palestina och brott mot mänskliga rättigheter.  

Till saken hör att sunnimuslimska Hamas (i Gaza) och sekulära Fatah (på Västbanken) är dödsfiender. Till råga på allt har Israel fiender i norr; den shiastyrda milisorganisationen Hizbollah i Libanon, och långt i öster shiastyrda Iran. Både Iran och Hizbollah ser som sin främsta uppgift att utplåna Israel från jordens yta, vilket även Hamas gör. Shiastyrda Irak, som är beroende av Iran, och Syriens Assad, som är också beroende av stöd från Iran, skall också räknas till Israels fiender. Det är den shiastyrda axeln norr om Israel som utgör Israels största framtida hot. Iran med sin ”ombuds-armé” Hizbollah i Libanon, och de numera ”ombuds-staterna” Irak och Syrien, är Israels stora utmaning. 

Hur skall någonsin fred kunna skapas om de omkringliggande staterna har som mål att utplåna Israel? Uppgiften verkar omöjlig. Flera stater, inklusive FN, propagerar för en tvåstatslösning. Hur en sådan skulle kunna fungera i praktiken är minst sagt problematiskt. Ett annat förlag är en enstatslösning, det vill säga att Israel, Gazaremsan och Västbanken skall utgöra en enda statsbildning; ett Stor-Israel eller ett Stor-Palestina. Detta förslag är dock knappast acceptabelt för Israel på grund av att det rent demografiskt skulle innebära att den arabiska befolkningen inom någon generation skulle vara i majoritet i den nya staten. Detta skulle innebära slutet för den judiska staten som vi känner den idag.  

Men det finns även en annan, mer experimentell, lösning; en femstatslösning. I detta förslag skulle: 

1. Gazaremsan bli en egen stat; Hamastan. 

2. Västbanken bli en egen stat; Fatahstan. 

3. Den arabiska befolkningen i Israel en egen stat; Arabistan. 

4. Den ultra-ortodoxa Haredim-befolkningen i Israel en egen stat; Haredimstan. 

5. Återstoden av Israel, kuststäderna och vissa bosättningar, bli en stat; Israel. 

Vad är då förutsättningarna för femstatslösningen? Rent teoretiskt skulle det nog fungera; de olika religionerna skulle koncentreras till respektive stat och befolkningarna bli homogena. Men rent ekonomiskt skulle det knappast vara realistiskt, de skulle troligtvis inte vara bärkraftiga (förutom Israel, se nedan). 

Den minst bärkraftiga staten skulle bli Haredimstan. Dess extrema ultraortodoxa judar är redan ett problem i Israel. De vägrar göra värnplikt (Högsta domstolen har nu dock beordrat dem att fullfölja värnplikten). Dessutom läser de endast bibeln och Torah och lär sig inga yrken (precis som de shariatrogna muslimska länder kräver studier av koranen). Idag lever de på socialbidrag och bidrar inte till landets försörjning till de sekulära och konservativa judarnas irritation. Haredimstan skulle knappast kunna organisera och finansiera en egen stat. 

Även Arabistan skulle troligtvis få svårt att klara sig som egen stat. Den arabiska befolkningen i dagens Israel är de lägst utbildade av landets befolkning. Kanske skulle de införlivas i den närliggande Fatahstan. Fatahstan och Hamastan skulle klara sig lika dåligt som idag, det vill säga endast överleva med massiva bidrag från omvärlden. Den statsbildning som skulle klara sig bäst vore rest-Israel, där de sekulära och konservativa judarna med sin västorienterade livsstil och högteknologiska industri, skulle bli av med de enorma militära utgifterna och de tärande socialbidragen. Detta scenario utgår från att fred skulle råda. 

Varken enstatslösningen eller femstatslösningen verkar realistisk och en tvåstatslösning är i dagsläget långt borta. Då återstår ett status quo, det vill säga allt fortsätter som det gjort sedan 1967 med intifador, raketanfall, enskilda överfall av självmordspalestinier. Fram tills nu i oktober vill säga, då Hamas anföll Israel. 

Fram till Hamas krig mot Israel höll den politiska kartan i Mellanöstern på att ritas om. Israels traditionella fiender – de sunniarabiska Emiraten och Egypten hade redan etablerat diplomatiska relationer med Israel och Saudiarabien var på god väg att göra detsamma.  

Kanske en tvåstatslösning trots allt är Israels minst dåliga val, ett val som skulle innebära en ny, i grunden kanske fientligt, grannstat – Palestina, dock utan Hamas och med en reformerad Al-Fatah. Fördelen skulle vara att en (hyfsat) ”varaktig” fred, i varje fall med Palestina-araberna, kunde uppnås. Hotet från de shiadominerade länderna norr om Israel skulle troligtvis kvarstå, men det skulle motverkas av FN:s, USA:s, EU:s och Arabförbundets ekonomiska och politiska stöd till tvåstatslösningen. För att denna ska kunna komma till stånd krävs det stora eftergifter, främst från Israels sida, bland annat ett delat Jerusalem och övergivande av vissa bosättningar på Västbanken (vilket de ultraortodoxa judarna starkt motsätter sig).  

Man får hoppas att Israel noggrant väger för- och nackdelar med en tvåstatslösning. Time will tell!