Det svenska rättsväsendet är inte anpassat för barn, säger försvarsadvokat Nooshi Aknooni Ficks till P4 Stockholm. Och det har hon naturligtvis rätt i. Det beror på att barn normalt sett inte begår så grova brott att de behöver sitta i förvar. I alla fall har de inte gjort det tidigare. Att det likväl sitter ett hundratal barn häktade i detta nu beror på att vi idag, på grund av migrationspolitiken och den kravlöshet som mött de ”nya svenskarna”, har mängder med familjer där barnen fått växa upp utan den fostran som gör dem till normala tonåringar.

”Jag har väldigt många killar som gråter under våra möten för att de mår så dåligt av att sitta isolerade, av att inte träffa sin familj, sin trygghet, sina vänner. Man tar ifrån dem allting”, säger Nooshi Aknooni Ficks.

Och vad tycker hon man skulle göra istället? Låta dem fortsätta spränga, skjuta, langa knark och begå mord? För det är ju inte så att de har pallat äpplen eller spelat hartsfiol precis.

Självklart ska man ta ifrån dem allting! Familj, trygghet och vänner – det är sånt de själva valde bort den dag då de bestämde sig för att ägna sig åt grov brottslighet.

Man bör rentav diskutera om de överhuvudtaget ska gå under benämningen ”barn” för tonåringar som mördar är inga normala barn. De besitter ett våldskapital som de flesta vuxna inte ens kommer i närheten av och därför kan de inte heller behandlas som barn.

Dessutom är de liksom inte tio år. De häktade, som omnämns i inslaget, är mellan 15 och 17 – det vill säga straffmyndiga. De är tonåringar och unga män.

P4 Stockholm berättar att antalet häktade barn är högre i Sverige än i våra nordiska grannländer. Men de nämner inte orsaken, nämligen att vi har drabbats av en våldsvåg som helt och hållet beror på den öppna hjärtan-politik som Reinfeldt – eller ska vi kanske säga Moa Berglöf, för den var ju hon som skrev talet – introducerade och som Löfven-regeringen sedan fortsatte med.

I Malmö ska man nu specialanpassa arrestceller just för unga, något som Birgitta Sparf skrivit om här på Det Goda Samhället. Hittills har man planerat för sex platser med tillgång till aktivitetsrum, samtalsrum och ”en mjukare miljö”, enligt Emil Andersson vid Malmöpolisens utredningsjoursektion. Gulligt, omtänksamt och kvinnligt – ungefär som polisen är rent generellt numera.

Men vad de här tonåringarna behöver är det inte mjukhet utan motsatta – de behöver hårdare tag, ”tough love”, stenhårda krav och framför allt måste de behandlas som de vuxna de faktiskt är, oavsett ålder. Det är för sent för mjuka miljöer med saft och bulle och mys, det tåget tenderar att gå när man börjar spränga folks hem och skjuta ihjäl människor.

Och om de nu gråter i häktena, så låt dem då göra det. Det är precis vad de förtjänar, efter vad de har utsatta andra människor, och hela det hederliga civilsamhället, för. Tids nog hamnar de på ett kravlöst litet SiS-hem och då kan de torka sina tårar och snabbt ge sig ut på gator och torg och begå nya grova brott.

Foto: Skärmdump, Sveriges Radio P4