Just nu befinner sig cirka 400 ”svenskar” i Gaza. Trots 10 års stark avrådan från UD att resa dit på grund av säkerhetsläget. Nu sitter de där och klagar över att de inte kommer ut och kan ta sig ”hem” till Sverige igen.

I förrgår var det den svenske medborgaren Sharif Abo Vatfah, som har bott i Gaza i fyra år med sin fru och två döttrar, som fick berätta för Studio Etts programledare Monica Saarinen om familjens svåra situation:

– Vi fick meddelande som säger ”Vi kan inte göra någonting!” till no. Och vi vänta, vi vänta no svar från Svensk konsulat igen. Jag kan säga att situation är mycket svår, mycket svår, mycket svår, väldigt svår. No jag kan säga det finns ingen säker plats i Gaza.

– Har ni el och vatten?

– Nej, nej, nej faktiskt. Vi har inte el och vatten och…

– Mmm! Jag ska hjälpa till och säga lite grann vad han berättar här för det kan vara svårt att lyssna på den här telefonledningen från Gaza.

– Han säger att det finns ingen säker plats i Gaza, han säger att vi har registrerat oss på svensklistan och svenska konsulatet i Jerusalem svarade med att dom kan inte göra nåt i nuläget. Och sen säger han att situationen är mycket svår för Israelerna har många gånger bombat nära oss. Ingen el, vatten och internet sen tre dar tillbaka, inga affärer, vi äter det som finns hemma.

Saarinen vänder sig till Sveriges ambassadör i Jerusalem:

– Erik Ullenhag, det måste vara svårt att ta sig ut ur Gaza i nuläget. Kan dom överhuvud taget evakueras?!

Ullenhag förklarar att UD sedan 10 år starkt avrått från resor till Gaza, därför finns det inget UD kan göra för dem. Saarinen undrar hur de ska kunna se över sin egen säkerhet när det inte finns någon väg ut. Ullenhag förtydligar att det finns ingen som helst planerad evakueringsinsats för svenskar som befinner sig i Gaza. På grund av de tydliga varningar som utgått under 10 års tid.

– Så dom svenskar som befinner sig i Gaza nu, dom, dom får helt enkelt stanna kvar där!?

– /../ Anledningen att vi har haft så stark avrådan är att det är såna här tragiska situationer man kan hamna i. Och avrådan finns där just för att vi inte kommer att kunna ha kapacitet att hjälpa till.

Med detta får Saarinen låta sig nöjas. ”För nu”, som de brukar säga. Men det går inte att ta miste på hennes stora upprördhet över att Sverige inte hjälper ut Sharif och alla andra ”svenskar” från Gaza. En upprördhet som hon delar med samtliga journalister inom statsmedierna i dessa dagar.

Jag har säkert haft uppemot tusen arabiska klienter som Sharif under min tid på socialtjänsten och jag känner igen tongångarna. Vad de arabiska männen främst har sagt till mig är att deras situation här i Sverige är svår, mycket svår, mycket mycket svår. Nu är den tydligen exakt lika svår efter att han flyttat hem till Gaza igen.

Men en sak har Sharif lärt sig efter att ha fått asyl som flykting här, och sedermera även svenskt medborgarskap. Och det är att som svensk behöver du inte ta något som helst eget ansvar för din situation. Oavsett vilka val du gör, hur du än agerar, vad du än gör. Det gäller bara att klaga, klaga så mycket som möjligt. Det fulla ansvaret för din egen säkerhet och ditt välmående vilar alltid, alltid på den svenska staten.

Men så borde det inte vara. Och Sharif har gjort sitt val. Det är i Gaza han hör hemma, vilket han själv tydligt visat genom att flytta hem igen och nu bott där i fyra år. Den enda rimliga åtgärden från svensk sida nu borde vara att omedelbart dra in hans svenska medborgarskap!