I morse betalade jag en parkeringsbot på 1 100 kronor. Om jag hade parkerat på ett stoppförbud så hade det kostat 1 300 kronor. Jag fick alltså tvåhundra kronors rabatt på saköret för att jag ställt bilen på en plats med parkeringsförbud som trots prisskillnaden erbjuder samma parkeringskvalitet. Det var kanske hyggligt av kommunen som utställt boten att ge lite rabatt men jag grämde mig ändå över att ha åkt på en ändå så onödig utgift. Men efter att ha bekymrat mig en stund och sökt skäl att finna fel hos kommunen så bet jag ihop och erkände för mig själv att ingen annan än jag var skyldig och att straffet inte kunde anses oskäligt.

Annars kommer jag emellertid allt oftare på mig med att ensamt för mig själv men även i större sällskap klaga på våra härskare politikernas maktutövning och undra över varför de aldrig får några lämpliga straff för sina alltmer uppenbara felgrepp.

Nu talar jag inte om sådana politiska beslut som kanske ogillas av en majoritet av väljarkåren och som ger de ansvariga politikerna en knäpp på näsan genom att förvägras återval. Sådana påföljder är helt förenliga med det demokratiska regelverket och kanske rentav påbjudna eftersom majoritetsstyret är en av detta statsskicks bärande principer. Det kan motvalls medborgare som jag leva med och till och med gilla.

Men när de av slarv eller okunnighet gör obestridliga dumheter som ingen medborgare kan uppskatta (i varje fall inte sedan räknekunniga personer förklarat för honom vad misstagen kommer att kosta)? När näringsministern Maud Olofsson för några år sedan köpte kraftbolaget Nuon så kostade det medborgarna nästan 100 miljarder kronor, i runda slängar två procent av BNP eller 20 000 kronor per skattebetalare. När skattebetalarnas representanter fem år senare – ja, fem år senare! – förstod att allt inte stod rätt till så kallade de Olofsson till utfrågning i konstitutionsutskottet vilket hon tackade nej till. Hon vägrade att försöka förklara sig för medborgarnas representanter när hon blåst varje skattebetalare på tjugo laxar! Och det värsta av allt: Det blev ingen skandal.

Eller när fyra kärnkraftsverk las ned för ett antal år sedan. Precis hur det gick till får vi väl aldrig veta. Grundtipset är att kärnkraftsfientliga partier instiftade nya skatter och säkerhetsföreskrifter som omöjliggjorde fortsatt drift vilket ledde till beslut om nedläggning, beslut som svenska folket vid här laget gemensamt ångrar. Men någon ansvarig har inte utpekats för dessa onödiga beslut som beräknas kosta 75 miljarder kronor eller en och en halv BNP-procent, fem laxar per skattebetalare (https://www.tn.se/naringsliv/22398/granskning-verkliga-priset-for-nedlagd-karnkraft-stora-dolda-forluster/).

Skattebetalarna blir blåsta av skäl som de inte kan förstå eftersom ingen tjänar något på misstagen men de ansvariga får inga repressalier, inte ens minsta lilla tillrättavisning.

Nu säger du kanske att beslutsfattarpolitikerna kan vara ursäktade eftersom de på förhand inte alldeles säkert kunde veta hur det skulle gå (även om många mer sakkunniga personer varnade). Det må vara sant. Men vad säger man då om pågående projekt som tillåts kosta hur mycket som helst och som trots alltmer högljudda protester fortsätter att drivas med politiskt stöd och engagemang? Jag tänker då på vindkraften, särskilt de norrländska vätgasprojekten. Här kan skattebetalarna och elanvändarna se fram emot nya, feta räkningar.

Nej, det går emot demokratins grundläggande principer att ens överväga att bestraffa dem som fattar stolliga beslut som leder till misslyckanden vars kostnader bärs av andra än beslutsfattarna själva. Enligt den amerikanske ekonomen Thomas Sowell (bilden; citerad av Thomas Gür i Axess, oktober 2023) tillhör beslut utan ansvarstagande emellertid det farligaste människan kan hitta på:

Det är svårt att föreställa sig ett dummare eller farligare sätt att fatta beslut än att lägga dessa beslut i händerna på människor som inte betalar något pris för att ha fel.

Det skulle betyda att den svenska demokratin med dess nästan obegränsade eftergivenheten mot våra styrande politiker, erbjuder den farligaste metod att fatta beslut som mänskligheten lyckats tänka ut. Om man åtminstone fick kedja dem vid en skampåle eller tvinga dem att ta på sig en dumbomsmössa.