Hela dagen igår har jag hört olika ekonomiska experter, av båda könen, uttala sig om att det är dags att ett kvinna får Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne.

Så blev det också. Harvardprofessorn Claudia Goldin vinner ekonomipriset, som den tredje kvinnliga mottagaren sedan priset instiftades 1968. DI förklarar:

”Hennes forskning har förklarat varför löneskillnaderna mellan de två könen inte har minskat trots ekonomisk utveckling. Detta samtidigt som 50 procent av alla kvinnor är ute på arbetsmarknaden i jämförelse med 80 procent av männen.”

En av förklaringarna är att kvinnor i högre utsträckning är hemma och tar hand om barnen. Skillnaderna märks direkt när det första barnets föds. Hennes forskning gäller förhållandena i USA. Men enligt experterna är den viktig för att få ökad kännedom om de strukturer som gör att det förhåller sig så, och hur man kan förändra de strukturerna.

För mig känns inte denna kunskap varken speciellt ny eller revolutionerande. Denna fråga har diskuterats, inte minst i Sverige, under mer än 30 års tid. Vi vet sedan länge att kvinnors egna fria val leder till skillnader i yrkesval och därmed livsinkomst i jämförelse med männen. Och att detta till största delen beror på biologi och livsval snarare än patriarkala och förtryckande maktstrukturer.

Kungliga Vetenskapsakademiens priskommitté har känt av signalerna och agerat därefter. En ledamot för kommittén säger i P1: ”Det är väldigt trevligt att kunna ge priset till en kvinna!”. Jag frågar mig om han tycker att det är trevligare än att ge priset till en man. Jag kan inte tänka mig något mer förnedrande än att ge ett prestigefyllt pris till en kvinna, samtidigt som prisutdelaren betonar att hon är kvinna, som en del av anledningen till att just hon får priset.

Jag är helt övertygad om att det finns massor av duktiga kvinnliga forskare inom ekonomi, liksom alla andra vetenskaper. Men ge då pris till en kvinna om en kvinna råkar stå för de mest banbrytande upptäckterna. Utan att basunera ut och betona att prismottagaren är kvinna utan för att hon helt enkelt är bäst.

All inkvotering av kvinnor i bolagsstyrelser, på höga poster inom privat näringsliv och statliga och kommunala myndigheter är mest av ondo för kvinnorna. Det gör att de betraktas som svagare, i behov av ”att lyftas fram”, på männens bekostnad som uppmanas ”lämna plats” för kvinnorna. Vilka tilldelas professurer och får höga chefsposter. Och även om de är fullt kompetenta och mest lämpade för sin position väcks ändå misstanken, åtminstone hos mig, att de egentligen saknar kompetens och är inkvoterade och ditplacerade, enbart för att de är kvinnor.

När jag Googlar på ”Dags för en kvinna” får jag mer än 40 000 träffar. Det säger något om hur politiker och feminister vill försöka förändra biologi genom politik. Helt utan hänsyn till att kvinnor och män, på gruppnivå, är väldig olika. Båda är absolut lika mycket värda, men olika.

Men trots att man hållit på så länge med detta så kallade jämställdhetsarbete har man bara gjort vissa framsteg. Som att majoriteten av cheferna inom myndigheter samt övrig statlig och kommunal förvaltning nu är kvinnor. Trots att det är oklart om de är de mest lämpade för jobbet. Men kvinnor gör fortfarande ”felaktiga” yrkesval som grupp.

Jag önskar att detta omotiverade premierande av kvinnor kunde upphöra. Det gör jag som kvinna, eftersom vi i Sverige har full jämlikhet mellan könen sedan tidigt 1970-tal. Det finns ingen anledning att lägga kraft, tid och resurser på att åtgärda problem som inte längre finns.