Samtiden håller nu, som alltid, på att fila på sin historia. Jag tror att detta kommer att bli särskilt besvärande för vårt lands politiker eftersom en helt ny berättelse om deras insatser håller på att ta form.

Den gamla berättelsen från 1930-talet och framåt vilade stabilt på den triumferande socialdemokratins paroller och tankegods såsom kampsången ”Vi bygger landet”, ursprungligen en rödgardistisk marsch från det ryska inbördeskriget med inspirerande rader som ”Vi är den kommande världens byggnadsmänniskor” och ”Vi är lojala kämpar för framtiden”.

Till den svenska borgerlighetens förtret tolkades det ”vi” som bygger landet just som socialdemokratiska politiker. Att det socialdemokratiska partiet så småningom uppfattades som ”statsbärande” och grundare av en humanitär stormakt var ingenting som borgerligheten i sin vanmakt kunde göra något åt.

Ett särskilt kapitel i denna berättelse om Sveriges och därmed dess socialdemokratiska och därför ledande politiker handlade om Sveriges relationer med den tredje världen eller u-länderna eller det globala syd. Den berättelsen kunde minsta skolbarn redogöra för. Det var synd om människor från dessa trakter vilket berodde på att deras existens i snart sagt alla avseenden representerade motsatsen till det liv som levdes i Sverige under ledning av det statsbärande partiet eller eventuellt av oppositionspolitiker som i så fall försökte härma sina statsbärande kolleger så bra de kunde.

Välfärdsstaten var politikernas framgångsformel. Nationellt betydde detta att gradvis ta över ökande andelar av skattebetalarnas inkomster och sedan använda pengarna till att etablera offentliga organisationer som kostnadsfritt för brukarna utförde angelägna välfärdstjänster. Internationellt innebar det dels att Sverige genom olika utvecklingsinsatser i de eftersatta områdena försökte göra dessa mer lika förebilden Sverige, dels att med ekonomiska lockbeten försöka förmå stora grupper människor från dessa eftersatta länder att flytta till Sverige för att på ort och ställe lära sig att bli som vi. Med tanke på Sveriges sociala och ekonomiska överlägsenhet fanns det aldrig någon tvekan om att detta utvecklingsprojekt skulle ligga i allas intresse och därför slå väl ut.

Det gjorde det inte. Långsamt visade sig välfärdsprojektet ha konstruktionsfel som alltmer avslöjade sig ju fler människor från de utsatta områdena som kom till Sverige för att låta sig försvenskas. Med den hisnande känslan hos en bergsklättrare som beundrar utsikten och plötsligt blir varse hundrametersstupet framför fötterna insåg alltfler svenskar, kanske i första hand de som med sina skatter finansierade experimentet, att något var feltänkt och att hela planen riskerade att gå om intet.

Det är lätt att inse i vilka hjärnor den humanitära stormaktsdrömmen särskilt spjärnade emot varje försök till omskrivning av den gamla berättelsen. Eftersom den sedan länge etablerade världsbilden artikulerade politikerväldets, framför allt socialdemokraternas, under så lång tid trovärdiga framgångsmyt så kom de politiska partierna att förvandlas till den nedärvda lärans främsta försvarsverk. Och eftersom det prästerskap, det vill säga journalisterna, som tjugofyra timmar om dygnet tolkade världen åt medborgarna och skattebetalarna, till stor del levde av pengar som kom från politikens kassakistor fanns inga starka intressen hos landets opinionsbildare att presentera andra berättelser om hur världen ser ut än de invanda.

Och då har jag ändå inte med ett enda ord omnämnt den miljon människor som får sin lön av arbete inom välfärdsapparaten och ej heller den ytterligare miljon som är dess klienter. I Sverige vill knappt någon höra andra berättelser än de alltid fått höra.

Det svenska etablissemangets förbannelse är att sanningen är en väldig kraft och att det som måste ske också sker. Varje dag arbetas det på en ny svensk historia, kanske för det kommande seklet.