Det finns säkerligen många bra historiska exempel på svenska kungar som startat och utkämpat mer eller mindre lyckosamma storkrig. Men jag tar här upp Sveriges hybris, som startade i modern tid runt 1960.

Sverige uppvisade då en exempellös framgångssaga och hade gått från fattigdom till välstånd och rikedom på 100 år. Tack vare teknisk utveckling, banbrytande innovationer, en blomstrande industri under efterkrigstiden och en homogen och strävsam befolkning.

Socialdemokraterna genomförde reform efter reform som gjorde tillvaron bättre för ”vanligt folk”. Som född i mitten av 50-talet, i en arbetarfamilj på landsbygden, har jag själv erfarit en märkbar standardökning för varje år under 50- och 60-talet.

Under 60-talet kände sig socialdemokraterna, med all rätt, nöjda med sitt samhällsbygge. Sverige hade blivit ett bättre samhälle för alla. Dock inte helt utan klasskillnader, men de flesta hade det bra. Och där kunde det ha slutat.

Men nu föddes tanken att den svenska framgångssagan kunde exporteras till den fattiga delen av världen. Idén om Sverige som både världsförbättrare och världssamvete var född och slog rot. En liten nation om 7,5 miljoner invånare skulle rädda enorma kontinenter som Afrika från fattigdom och lidande. Vilket man utan tvekan kan kalla hybris i världsklass.

Våra politiker håller fortfarande på med detta världsförbättrande arbete. Inte mindre än 56 miljarder av de svenska skattebetalarnas pengar gick 2022 till SIDA och vidare ut till underutvecklade och fattiga oroshärdar runt om i världen. Inte för att det verkar avhjälpa särskilt mycket lidande, men känslan av att vara god känns förmodligen väldigt fin. Det är tanken som räknas.

Nu har ännu ett sätt att rädda världen tillkommit: klimatet! Ansvaret för att avhjälpa den påstådda pågående globala klimatkrisen vilar mycket tungt på våra svenska politiker. De har satt upp svenska klimatmål som ska uppnås till 2045, med olika etappmål på vägen, genom en minskning av utsläppta växthusgaser, av vilka koldioxid är den största boven i dramat.

Att Sveriges andel av världens samlade koldioxidutsläpp enbart uppgår till 0,2 procent, alltså två promille, är betydelselöst i sammanhanget. Ingen av våra politiker, debattörer, ledaskribenter, journalister och miljöaktivister verkar känna till att så är fallet. Nu står eller faller hela världen, återigen, beroende på vad Sverige gör eller inte gör.

Inget stort eller litet oväder kan av våra klimatreportrar ses som något annat än ett tecken på den pågående klimatkrisen. Jordbävningar, orkaner, stormar, regnperioder, torka, sol och värme eller snö och kyla, vilket alltid har förekommit under planetens meteorologiska historia, anges som ovedersägliga bevis på att nu är det bråttom. Klimatkrisen är här!

Jag kan ge ett exempel från förstasidan i DN 24 september angående jordskredet i Stenungssund, som drabbat bland annat E6:an. Underrubriken lyder ”DN:s Peter Alestig: Vi är mitt i en klimatkris – det är dags att ta riskerna på allvar”.

Alestig är DN:s klimatredaktör och tillhör alltså de ortodoxa troende. Att området till stor del består av kvicklera som kan orsaka jordskred är ointressant. Även denna händelse blir ett tecken på den akuta klimatkrisen.

Sveriges befolkning har sedan 1960-talet växt till dagens 10,5 miljoner, främst beroende på en massiv inflyttning av människor från Mellanöstern och Afrika. Även detta ett led i Sveriges ambitioner att rädda världen. Av dessa kan, enligt regeringens utredningstjänst, 1,3 miljoner inte försörja sig själva. Sverige står för den lägsta ekonomiska tillväxten i hela EU-området. Men ändå hänger det på oss om det globala klimatet ska kunna räddas eller inte.

Detta är anmärkningsvärt, minst sagt. Det är en masspsykos av gigantiska mått, liknande den vid den så kallade flyktingkrisen 2015, då orden ”Mitt Europa bygger inga murar!” basunerades ut av dåvarande statsminister Stefan Löfven.

Storhetsvansinnets Sverige lever vidare och frodas. Och vi får alla betala dyrt för denna galenskap, vare sig vi vill eller inte.