Che Guevara (bilden), född 1928 i Argentina, blev läkare, körde runt den västra hemisfären på motorcykel, anslöt sig till den kubanska revolutionen, blev industriminister, tröttnade snart på det byråkratiska arbetet och blev kommunist och yrkesrevolutionär i Bolivia där han mycket riktigt, för att komplettera och avsluta sin romantiska livsberättelse, blev dödad av CIA år 1967 när epokens revolutionära iver var som starkast. En snygg karl var han också. Jag undrar om jag någonsin besökte någons hem på den tiden utan att de hade en affisch av Che på väggen. Han var utan tvekan 1900-talets främsta ungdomshjälte. Beatles var kommersiell småpotatis i jämförelse.

Che Guevara var även rasist. För vår tids kommunister och andra sorters vänstervridna är rasismen en skam och en styggelse. Bara åsynen av en staty av en vit man som för fyrahundra år sedan blivit en storföretagare i den transatlantiska slavhandeln kan räcka för att en uppretad hord av rättänkande och åtminstone helst lätt färgade kommunister slänger statyn i sjön för att markeras sin avsky för den vite mannen och hans metoder.

Att Che Guevara var rasist betyder inte att han, liksom vår tids bildstormare, endast drevs av emotionella motiv. Han var kommunist och insisterade på att historien stod på hans sida. Liksom Stalin menade han att ett nytt mänskligt paradis skulle byggas under socialismens styrelse och då var man tvungen att vara iskallt klarsynt i frågan om vad de olika raserna dög till i nybygget. Som tjugofyrårig läkarstudent skrev han följande i sin dagbok från motorcykelturen:

Den svarta är slö och en drömmare; spenderar sin magra lön på frivolitet eller dryck; europén har en tradition av arbete och sparande, som har förföljt honom så långt som till detta hörn av Amerika och driver honom att avancera själv, även oberoende av sina egna individuella ambitioner.

Lite senare, när han skulle leda den industriella revolutionen i Kuba, tonade han ner kritiken mot svarta människor bara för att de var svarta vilket kan ha berott på att ungefär en tredjedel av dem som skulle genomföra Kubas stora språng framåt var svarta.

Guevaras typ av rasism (innan han mildrade tonfallet) var inte ovanlig eller ologisk bland sådana intellektuellt uppskruvade rörelser befolkade av intelligenta människor som på ett eller annat sätt ansåg sig företräda en ny och högre framtid. Sådana ivrare, som känt behov av att rensa mänskligheten från element som inte nått upp till par, har funnits i alla tider. De har prövat olika metoder har för att försöka anrika släktet. Det nazistiska Lebensborn-programmet syftade till att utvälja och särskilt satsa på barn till tyska kvinnor med tydlig arisk härkomst. 1600-talets brasilianska jesuiter var helt upptända av Thomas Mores bok Utopia och menade att de lokala indianerna var som klippta och skurna att bilda den ädla genpool för en ny människotyp som under Guds befäl skulle befolka jorden (indianernas kannibalism visade sig vara ett streck i räkningen). Stalin skulle bygga kommunismen på de stachanovitiska gruvarbetarnas väldiga muskler.

De flesta av dessa numera helt förbjudna tankeriktningar rymde, tror jag, hur avskyvärda de nu för tiden än må anses, någon vetenskapsliknande hypotes om mänsklig förbättring även om den kanske var osannolik. Till och med frenologin som bland annat jobbade med att försöka utvinna betydelsefulla sanningar ur folks kranier som kunde mätas med specialgjorda passare på renbetesfolk i Norrbottens inland.

Men nu kommer jag äntligen till något som kan tjänstgöra som tillfällig poäng i den här krönikan. De gamla svärmarna som Che Guevara och 1600-talsjesuiterna hade ofta en tro på att de skulle göra världen bättre medan vår tids motsvarande galningar, till exempel Black Lives Matter, inte ens låtsas att de har andra ambitioner än att, med det våld som kan bli nödvändigt, tränga bort vita människor från köttgrytorna. (Den amerikanska högsta domstolens beslut nyligen att förbjuda raslig diskriminering vid studentintagningen till amerikanska universitet var ett glädjande bakslag för dagens omvända rasister.)