På presskonferensen om de planerade mottagningscentrumen för asylsökande sa Maria Malmer Stenergard (M) bland annat:

– Vi har en skyldighet mot alla dom som har kommit hit att säkerställa att integrationen också fungerar.

Stämmer verkligen detta? Ja, till viss del har hon rätt. Men bara till viss del.

Vi har, eller borde ha, en absolut skyldighet att upplysa alla som flyttar hit att om de tänker stanna här så har de i sin tur en ovillkorlig skyldighet att integrera sig, lära sig språket, försörja sig själva, följa våra svenska lagar och respektera dem, i synnerhet vår lagstadgade yttrandefrihet. Är man inte beredd att göra detta, eller åtminstone försöka till hundra procent, får man tyvärr inte stanna här utan måste söka sig någon annanstans.

Men detta har aldrig någonsin klargjorts från svenskt politiker- och myndighetshåll. Istället har man utgått från att alla som flyttar hit per automatik kommer att bli precis lika svenska, och helst socialdemokratiska, som vi. Genom någon slags mystisk universell naturlag som säger att hela världens befolkning om 7,8 miljarder invånare innerst inne är svenska socialdemokrater. Det enda som behövs för att de ska inse detta är att de passerar den svenska landsgränsen.

I Sverige har myndigheter tvärtom uppmanat inflyttade att behålla och förstärka den kultur och de sedvänjor de har med sig hemifrån. Vi har gett ut mångmiljonbidrag till deras församlingar och studieförbund, främst muslimska, för att möjliggöra ett fjärmande från den svenska kulturen. Överlag har den svenska hållningen till integration varit tämligen misslyckad, för att uttrycka det milt.

Och åter igen; vems ansvar är det att integrationen i Sverige fungerar? Frågan kvarstår. Är det samhällets eller den inflyttade individens? Vem är det som ska stå för integrationsarbetet? Staten, kommunen eller individen?

Man kan absolut göra som i Sverige och ge exempelvis en somalisk barnfamilj rikliga och generösa bidrag från första dagen i landet. Med allt mer generösa bidrag för varje nytt barn som föds. Vilket gör att mamma är hemma med en ständigt växande barnaskara och mannen i familjen kan ägna dagarna åt att fika på caféet på torget med sina landsmän samt fördjupa sina koranstudier på den lokala moskén. Fjärran från oroligheterna i Mogadishu.

På detta sätt utplånar man människors egna inneboende drivkrafter. Men då ska man inte samtidigt förvänta sig att någon slags spontan integrationsvilja automatiskt ska uppstå, som ur tomma intet. Att förvänta sig detta är inte bara fåfängt, det är ren dumhet.

Ändå är det exakt så vår integrationspolitik sett ut de senaste 30 åren. Med mängder av små verkningslösa men kostsamma projekt som ska motverka det naturliga utfallet av den bedrivna politiken.

Bilden är en skärmdump från ett inslag i Aktuellt 2021 om somaliska skolbarns låga skolresultat. När man ser dessa mammor, eller som jag har arbetat med mängder av dem inom socialtjänsten, förstår man att den bedrivna bidragspolitiken enbart leder till ekonomiskt, religiöst och kulturellt utanförskap. Samt även till kriminaliet, som bland många av de unga sönerna.

Integration är till viss del samhällets sak, till största delen borde den vara ett arbete som individen själv står för. Frågan är naturligtvis komplex, men den första grundregeln bör vara att om man ger människor full arbetsbefriad försörjning från första dagen ska man inte förvänta sig full integration.