På bara något år tycks Sverige ”utan att man sett det komma” förvandlats till en spottkopp och en driftkucku för hela världen och det är inte utan att många svenskar själva, jag till exempel, våndas över och hånflinar åt de självgoda och proppmätta ombud, ofta nästan barn, som vi tillsatt att styra landet åt oss medborgare.

Turkarna är troligen arga på Sverige för att vi vägrar att utvisa turkiska terrorister som blivit svenska medborgare. Eller också är de arga av andra lika vägande skäl som exempelvis att de svenska sociala myndigheterna kidnappar muslimska barn och sätter på HVB-hem där de lär sig att bli brottslingar. Barn är inte alls kidnappade, säger de svenska myndigheterna kränkt, allt har gått rätt till enligt FN:s regelverk i Barnkonventionen. Trams och juristeri, säger då hela Mellanöstern, och hittar något nytt att reta sig på. Även ungrarna är förnärmade av den svenska kritiken om att den ungerska regeringen tillsätter författningsdomstolens ledamöter.

Hur tror ni att det går till hemma hos er själva, säger ungrarna uppbragt, förresten har ni inte ens någon författningsdomstol. Även polackerna står och snörper på munnen över kritiken från grötmyndiga och egenrättfärdiga svenska makthavare och bara väntar på en chans att slå tillbaka för svenskarnas politiskt korrekta förolämpningar.

Man kan jämföra med 1970-talet, särskilt den första delen, då Sverige var det mest framgångsrika och beundrade landet i världen. BNP per capita låg fjärden högst och de fredliga och jämlika inre sociala förhållandena väckte världens aktning och avund.

Hur kommer sig denna metamorfos på jämnt ett halvsekel? Jo, därom kan jag ge besked, om herrn så vill, ty jag var med.

Under sjuttiotalet tillträdde jag en tjänst som chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau, ett litet land av Smålands storlek på Afrikas västspets. Där träffades alltså det kanske rikaste och mest välordnade landet i världen i världen och det mest eftersatta och outvecklade.

Vi utsända svenskar kunde iaktta två världar i Bissau. Den ena bestod av ambassadfolk och landets inhemska ledningspersoner, det vill säga presidenten, ministrar och höga tjänstemän (som allihop försörjdes med bistånd). Det fanns inga företagare, ingen advokatkår, inga professorer i nationalekonomi och odontologi, inga bokhandlare, ty om det tidigare funnits några så hade de varit portugiser och rest hem när kolonialmakten drog sig hem till metropolen med svansen mellan benen. Vid sidan av denna kosmopolitiska grupp fanns de övriga nittionio procenten av landets befolkning som ingen svensk kunde prata med även om svensken övat in några ord portugisiska. Vi svenskar misstänkte att procentgruppen var utsugare och ställde oss därför instinktivt på de nittionio procentens sida.

Nu var det vi svenskar som var herren på täppan. Vi tänkte ungefär som vi vant oss vid att tänka därhemma, det vill säga ungefär som utrikesministrarna Margot Wallström och Tobias Billström. Vi var stolta över Sverige och tyckte att länder med andra vanor hade fel vilket vi gärna med små antydningar kunde insinuera för dem.

Ta mig själv till exempel. Jag var chef för det lilla Guinea-Bissaus viktigaste samarbetsland vilket jag naturligtvis borde ha markerat genom att skaffa mig en svart Mercedes med svenska flaggor på stänkskärmarna. Men jag bestämde mig för att det hade avslöjat en nykolonial inställning inte bara hos mig själv utan hos den svenska nationen och köpte därför i stället den minsta sortens ljusblå fyradörrars Peugeot med svenska flaggor på stänkskärmarna. Ungefär så gjorde även de övriga svenskarna. Vi markerade på så sätt att vi stod på folket sida.

Gesten gjorde emellertid inget intryck på de nittionio procenten. För dem gick inte den avgörande gränsen mellan en Merca och en Peugeot utan mellan dem som hade motorfordon och dem som saknade mekaniserat transportmedel. De kunde inte skilja svenskarna från den andra överheten.

Enprocentsgruppen var mer uppmärksam. Jag fick en gliring förklädd till beröm av den kinesiske ambassadören för att jag körde bilen själv i stället för att låta mig köras av en chaufför. Den övriga corps diplomatique hade säkert också noterat.

Och om överklassen inte hade sett min bil så hade den säkert uppmärksammat den svenske ambassadtjänsteman som kom till en elegant mottagning i träskor med vitt ovanläder. För honom och oss andra svenskar var sådant beteende lovvärda politiska demonstrationer som skulle visa var vi stod rent politiskt, det vill säga på folket sida. Våra kollegor från andra länder uppfattade det snarare som förolämpningar mot dem. Jag vill minnas att svenskarna ibland försökte uppfostra kollegorna i feministiskt tänkande, något som sällan slog väl ut.

Den svenska mentaliteten har inte ändrats på något avgörande sätt sedan dess. Svenska politiker, särskilt de som umgås internationellt, vet fortfarande att de har ett ädlare sinnelag än motsvarande folk från andra länder. Även om vi tillrättavisar polacker för att göra ungefär som vi, till exempel att sakna författningsdomstol, så vet vi att våra avsikter är renare.

Polackerna dödade judar under andra världskriget, eller hur? Det gjorde inte vi. Det säger väl allt. Vi är nu en humanitär stormakt i allraminst tredje eller fjärde generationen. Det är stötande att sådana där korrupta bedragare som Viktor Orbán inte förstår att buga djupare för oss. Tur att EU och FN finns. Där förstår de oss.