För ett tag sen pratade med en kulturarbetare som tillbringat de senast 30 åren med att ägna sig åt sitt stora intresse, nämligen teater. För detta har hon fått årliga statsbidrag och kunnat försörja sig genom att sätta upp vänstervinklade pjäser som lockat en mindre publik av likasinnade. Trots detta är hon en oerhört bitter människa. Hon besitter den bitterhet som numera är symtomatisk för hela den samlade vänstern – den som får Magdalena Anderssons mungipor att sjunka lite mer för varje foto som tas, Märta Stenevi att bli mer och mer sammanbiten och Annika Strandhäll att vräka ur sig allt fler dumheter på sociala medier. Och det finns en anledning till att vänstern numera utstrålar en så destruktiv bitterhet.

Anledningen är att vänstern, som styrt så gott som hela Sverige sedan sent 60-tal, inte längre får stå oemotsagda. Jo, i public service och de stora drakarna förstås, men idag finns en rad alternativa medier och fria skribenter som vågar kalla saker och ting för deras rätta namn.

Detta kallar vänstern ett ”hot mot demokratin”, från den ”yttersta högern”. I själva verket är det verkligheten som kommit ikapp dem. Den verklighet som vänstern i decennier försökt anpassa efter sin egen världsbild men som lever sitt eget liv. Att föra den politik, och skapa den kultur, som vänstern gjort under alla dessa år får helt enkelt konsekvenser. Folk tröttnar. Allt färre tror att politikerna har medborgarnas bästa för ögonen.

Det började långt innan galningarna öppnade gränserna 2015 men den stora invandringsvågen blev ändå en avgörande faktor i den avgrund som skiljer politikerväldet och verklighetens folk åt. Det är klart att det finns och annan Filipstadsbo som fortfarande tycker att det viktigaste av allt är att Sverigedemokraterna inte segrade i lokalvalet men de flesta anser nog att deras stad hade varit betydligt bättre att leva i idag om de hade haft politiker som inte svällde över av godhet och tog in fler migranter än stadens infrastruktur mäktar med.

Min teaterbekant är bitter över att inte fler vill komma på hennes föreställningar. Det blir ju knappt halvsatt i den lilla salongen och hon förundras över att så få vill komma och se kommunistteater från det forna Östeuropa eller från Kuba. Hon hade, som hon uttryckte det, hoppats och trott att hennes fantastiska kulturinsats skulle ”göra skillnad” och få folk att ”vakna”.

”Vakna? Hur menar du då?” frågade jag.

”Ja men alltså… Vakna. Fatta att dom inte kan fortsätta som de gör. Att det måste till något mer! Att vi har ett ansvar!”

”Men de flesta tar väl ansvar? I alla fall dom som jobbar och betalar skatt och tar hand om sina familjer?”

”Men det är ju dom som måste vakna! Dom måste ju förstå att dom inte bara har ansvar för den lilla låtsasvärld dom lever i!”

”Så du menar att de som jobbar och sliter, betalar skatt och tar hand om de närmaste lever i en låtsasvärld som de borde vända ryggen åt?”

”Alltså, inte så precis, men dom måste ju kunna engagera sig mer… För mänskor som har det svårt. Världen är ju som ett öppet sår, där har vi ett ansvar!”

”Vilket ansvar tar du själv då? Är det mer ansvarsfullt mot världen att ta emot skattefinansierade kulturbidrag för att spela teater än att jobba och betala skatt, tycker du?”

Det svarade hon förstås inte på. Istället blev hon ännu mer bitter än förut och fick det där förfulande draget runt munnen som vi känner igen från självaste toppskiktet inom vänsterpartierna. Och hon hade inte lust att svara på några fler frågor.

Helt okej för min del. En människa som är bitter, trots att hon får bidrag för att göra i princip ingenting har ingen plats i min bekantskapskrets. Och eftersom hon dessutom inte är någon särskilt bra skådespelare gissar jag att publiken kommer att tunnas ur framöver. Det sista verklighetens folk behöver är överprivilegierade kulturarbetare som ska försöka fostra dem.