Dieter Strand, länge politisk kolumnist i Aftonbladet, levde sina första sju år i Tyskland. I den länkade artikeln berättas hur hans mor lyckades visa Hitler och nazismen ryggen: ”Dieter Strand föddes i Tyskland, i Leipzig 1936, med en tysk mor och en svensk far. Han tillbringade sina sju första år i landet. En gång for Hitler förbi det hus de bodde i. ”Jag hade en sockerkaka i ugnen” svarade hans mamma när hon tillfrågades hur det var. Det var ju ett elegant sätt att avvisa Hitler utan att bli angripen av hans anhängare.” 

Jag har tidigare berättat hur en flicka med judisk far och svensk mor tvangs att stå bland sina klasskamrater, en av dem var Helmut Schmidt, och göra nazi-hälsning vid morgonsamlingarna, sedan den tidigare progressiva skolan hade tagits över av en nazistisk ledning. 

I DN i fredags berör Michail Sjisjkin samma slags förhållande: han är skoningslös även mot det ryska folket. Han menar att Putin är ett symtom och att sjukdomen finns i ryssarnas huvuden. Därför måste även en regimmotståndare som Sjisjkin själv göra bot. 

Var också Dieter Strands och den judiska flickans föräldrar skyldiga till att Hitler kunnat ta makten? 

Här på DGS är många så kritiska mot den svenska regeringen och dess opposition, alltså vår demokrati, att de jämför tillståndet i Sverige med det i auktoritära stater. Är också dessa bittra kritiker i själva verket skyldiga – bland många andra – till det nuvarande tillståndet?är på  

Dessa kritiker är visserligen inte sjuka i huvudet, på det sätt som Sjiskin åsyftar, eftersom de ser klart – anser åtminstone de själva – och kritiserar det de ser. Men de gör inget. 

Och jag själv då? Jag kritiserar ofta våra ledande politiker, deras brist på visioner och deras feghet inför utländska påtryckningar – bland annat. 

Jag anser däremot att vår demokrati fungerar. I en demokrati är det – nästan – alltid mitten som styr. Det är demokratiskt. Där finns de flesta väljarna. Just därför trängs de flesta partierna i mitten – och de tvingas alltså i mycket till en politik som inte skiljer sig mycket från parti till parti.  

Det är tråkigt – men det är inte hela sanningen. Mitten rör nämligen på sig, vilket tydligt visats av alla de sju gamla partiernas omorientering i invandrings- och säkerhetspolitiken. 

Bakom denna förflyttning ligger främst hotet från SD som tvingat de andra partierna att anpassa sig. Visserligen försökte dessa partier och all deras press liksom statsmedia att isolera och dölja SD bakom en tystnadens mur. Det gick ett antal år, men de nya medierna har spräckt detta monopol: även om det t.ex. inte står att det varit invandrare som utfört något brott får alla ändå veta det. På nätet finns snabbt alla uppgifter. Också när detta informationsmonopol försöker skydda en makthavare som trakasserat personalen eller kört berusad eller på annat sätt betett sig illa eller gjort något brottsligt – också då spräcker nätforumen tystnadsmuren. 

Vi har alltså, tvärtemot vad man brukar påstå, fått en vitalare demokrati. Detta är resultatet av att enskilda människor vågar ”läcka” som det kallas, dvs vågar påpeka missförhållanden och törs vidarebefordra sina kunskaper. 

Tycker man alltså att den svenska demokratin fungerar illa får man själv våga vara uppgiftslämnare eller stödja den som tvekar att sprida sina uppgifter och – vilket är kanske det väsentligaste men också obehagligaste – hävda de uppgifter man anser vara riktiga också i sammanhang, där majoriteten tycker det är bekvämast att inte ifrågasätta den för dagen i det offentliga allmänt accepterade uppfattningen.  

Sjusjkin har rätt: det är ni alla som bär skulden. Verkligen? Jo, tänk efter: I ett antal år ansåg två tredjedelar av väljarna att den förda invandringspolitiken var felaktig. Detta visade sig bara i opinionsundersökningar vid vilka uppgiftslämnaren får vara anonym. Vid valen ville man inte lämna tryggheten i den flock man i många år tillhört. 

Hade ni alla, vid tillfällen då invandringen kommit på tal, vågar säga vad ni faktiskt, dittills i tysthet, ansåg skulle visserligen någon eller några av de gudsnådeliga kritisera er, men de flesta skulle ändå i tysthet ge er rätt. Nästa gång skulle antagligen en eller flera av dem våga hålla med er. 

Jag har länge stått för min åsikt, också i sammanhang där det varit besvärligt. Det har kostat på. Det har hänt att något av barnen kritiserat mig mycket hårt, så hårt att jag inte riktigt kunnat ta det utan att bli bedrövad. 

Det har ändå varit värt det. Men nu måste jag hålla tyst – annars blir det bara skryt av typen: ”Vad var det jag sa?”