Efter de våldsamma kravallerna i Rosengård säger Petra Stenkula, områdeschef i Malmö, att hon ”blir ledsen”. Ledsen? Är det verkligen så polisen ska reagera på att folk går man ur huse för att anlägga bränder och kasta sten? Det är minst sagt skrämmande. Vilken samhällsnytta gör en polischef som blir ”ledsen” när hon borde bli rasande?

Petra Stenkula är både uppgiven och sorgsen när hon i SVT förklarar att polisen redan tidigt förstod att ”man var upprörd över att vi givit tillstånd till den allmänna sammankomsten” och att ”man skulle ställa till det”.

På frågan om hur hon själv reagerat på det som hände svarar hon, med huvudet flickaktigt på sned:

”Mest blir jag ledsen å… tycker det är tråkigt. Vi har kommit väldigt långt med… civilsamhället ute i Rosengård och dom har gjort stora förflyttningar. Och ändå väljer ett antal våldsverkare att ställa till det så för dom boende ute i… Rosengård.”

Jag förstår vad människan säger men vad jag inte begriper är hur hon kan säga det utan att skämmas. Hur är det möjligt att man som polis ”blir ledsen” när man borde bli ursinnig?

Polisen har i allt högre grad överlämnat våldsmonopolet till de kriminella och tycks inte ha någon större önskan att återta det. Petra Stenkula säger det faktiskt uttryckligen:

”… det som vi kunde ha stått inför var en liknande situation som vi hade i påskupploppen i fjol. Dels att samhällsbyggnader stod i brand men också att människor kom till skada och i den situationen… så nödgades vi ju att använda tårgas och det sköts också varningsskott. En sådan situation ville vi inte se denna gången och vi bedömde heller… inte att det var den mängden som deltog i upploppet utan det var mycket publik som stod och filma och heja på. Men dom deltog inte i själva upploppen.”

Men vad fint, då. De bara ”filma och heja på”. När blev detta okej i polisens ögon? Själv minns jag en helt annan tid, en tid innan polismyndigheten infiltrerades av anarkosocialister som Dan Eliasson. Då hade polisen nolltolerans för sådant. Ett barskt ”skingra er” och handen på batongen var vad som gällde, inget ödmjukt bönande ”kan ni inte gå hem nu då, snälla söta…”

Petra Stenkula fortsätter med att berätta att polisen minsann inte är rädd för att ta i med hårdhandskarna om det verkligen behövs – men behövs det? Någonsin? Det verkar hon inte helt övertygad om:

”Hade vi däremot gått in hårt och resolut, vilket vi kan göra och det gjorde vi också i fjol och vi har gjort det också i många andra situationer och det är vi inte rädda för att göra… eh… Men då behandlar man ju ofta hela… eh… publiken och… eh… dom våldsverkarna mer som en folksamling och det kan bli en katt- och råttalek och… eh… då kan det bli en mycket svårare situation med skador på allmänhet och polis som vi inte vill se.”

Lika intressant som Stenkulas undfallenhet inför våldet är SVT:s kritik mot polisens passivitet. Med tanke på att SVT gjorde en hel dokumentärserie för att bagatellisera förra årets korankravaller och måla upp en nidbild av polisen som våldsam är det inte svårt att räkna ut vad som är SVT:s vinkling på det hela: Det är allas fel – utom våldsverkarnas.

Följaktligen skulle de alltså ha kritiserat polisen även om denna använt sig av våldsmonopolet och snabbt slagit ner upploppet. Då hade tv-tittarna istället matats med en oändlig radda av snyftreportage om lille Hassan som skadade sig när han tappade en sten på foten innan han fick till ett redigt kast mot en polis, eller lille Zaif som brände sig på tummen när han tände eld på en bil. För det här handlar ju till syvende og sist om vilka det är som är ute och startar upplopp och kravaller.

Det handlar huvudsakligen om muslimer och islamister, och på dem må aldrig falla någon skugga. Skulle Petra Stenkula ha blivit ”ledsen” om en grupp uniformerade nynazister startat upplopp, kastat sten på hennes kollegor och förstört egendomar för miljoner? Naturligtvis inte. Inte heller skulle polisen ha tassat in med silkesvantar i det läget. Nej, då hade både batonger och skarpladdade skjutvapen kommit fram. Man kanske rentav hade begärt att landets enda vattenkanon, som visas upp på Polisens fordonsmuseum, hade tagits i bruk.

När det gäller allmänhetens syn på polisens agerande i Rosengård verkar det råda viss samstämmighet, i alla fall att döma av mina vänner och bekanta av olika politisk färg och etnicitet. Här är ett axplock av flödet på mina sociala medier:

”Poliser ska inte sitta på kontoret och gråta. De ska med våldsmonopol ut och försvara Sverige och svenskarna. Återta våldsmonopolet!”

”I videon skriker muslimer ALLAHU AKBAR, sätter eld på Rosengård och stenar polisbilar, som om de styr lagen. Polisen, Sveriges rätts symbol? Kuvad, stenad, DRAR. Var fan är ryggraden?”

”En polischef som blir ledsen. Det behövds hårdare tag.”

”På sikt är det en undergångsstrategi, förlorarens rädsla och uppgivenhet.

Så vad krävs? Jo politiska beslut där tårgas, vattenkanoner, bepansrade bilar och friare lagstiftning för polisen att bruka vapen. I dagsläget ser stenkastarna på Rosengård sig som segrare. Och det stärker dem och hela den kulturen att våld mot polisen är ett framgångsrecept för islamistiska intressen.”

Man kan alltså konstatera att medan polischef Petra Stenkula är ”ledsen” så blir svenska folket allt mer rasande över att människor, som välkomnats i vårt land och uppbär samma rättigheter som etniska svenskar, tar sig friheten att ödelägga hela områden för att de känner sig kränkta. När får folk nog både av de kravallande kretinerna och den undfallande polismyndigheten?

Foto: Skärmdump SVT