När min yngre bror för länge sedan skulle lämna föräldrahemmet och flytta till eget boende funderade han länge på om han skulle prenumerera på en morgontidning. Han kunde ju inte säkert veta om det skulle hända något varje dag. Det vore riskabelt och slösaktigt, sa han, att mot den bakgrunden redan på förhand binda sig för ett tidningsköp.

För varje årtionde som går blir jag mer och mer benägen att se förnuftet i hans tvekan. Särskilt beklämd blir jag av de pretentiösa påpekanden av självklarheter som ofta förekommer på debatt- och ledarsidorna. Extra berörd blir jag när artiklarna med truismer för att övertyga osäkra läsare undertecknas av en hel radda erkänt intellektuellt framstående personer. Det är nästan som om finansministern och riksbankschefen i ett gemensamt utlåtande återgivet på förstasidan garanterade att ett plus två fortfarande är lika med tre.

Den femte september publicerade Svenska Dagbladet en debattartikel med en sensationell artikel om skolan där två professorer, en docent och en med dr. framhöll att 5 – 7 procent av ”den totala elevgruppen” i svenska skolor är dummare än de återstående 93 – 95 procenten och därför får ”svårigheter i flera av de teoretiska skolämnena”, något som ”läroplanen måste anpassas till”.

Det anmärkningsvärda med denna observation är inte att de lärda författarna besvärat sig med att nedteckna det uppenbara med risk för att verka beskäftiga utan att de bedömt att saken för de flesta är så obekant att den bör offentliggöras och att tidningens debattredaktörer valt att bereda utrymma på en av landets främsta anslagstavlor.

För mig som medborgare och alltmer motvillig prenumerant känns det som en förolämpning att vi lever i ett intellektuellt klimat där det anses befogat att särskilt understryka inte bara att folk har olika begåvning utan också att hänsyn till detta faktum måste tas av dem som har till uppgift att skikta och märka människomaterialet just efter begåvning.

Men där sjabblade jag med analysen vilket du antagligen märkte. De höga ämbetsmän och politiker som ansvarar för skolans läroplaner har inte alls till uppgift att skikta och märka människorna så att de hamnar rätt i Grottekvarnen. De har till uppgift att jämna ut skolbarnens medfödda skillnader i läggning och begåvning så att man utan svåra produktivitetsförluster kan lotta ut de positioner som arbetslivet erbjuder.

Det kan väl aldrig fungera, invänder du och det har du rätt i. Men det har våra styrespersoner inte förstått trots att deras teorier slaget fel sedan min brorsa flyttade hemifrån. Jag kan förklara varför. Det beror på att våra politiska styrespersoner tror att skolan blir bättre om de själva styr över allting än om skolväsendet själv får utvecklas i enlighet med de välfungerande mångtusenåriga pedagogiska principer som politikerna väljer att negligera.

Politikerna? Ja, allihop. Faktiskt. Det har varit ett tjugotal regeringsskiften sedan brorsan bytte bostad. Ingen av regeringarna har vågat lita mer på nedärvd pedagogisk visdom än på sig själva, det vill säga vad de kan köpa för skattebetalarnas pengar. Det har vad jag kan förstå med makt att göra. Politikerna hade inte kunnat kontrollera en rimligt självständig kår av pedagoger men väl de tjänstemän i centrala myndigheter som lyder sina regleringsbrev.