Från P1 Morgon 2 september om gängkriminaliteten bland barn och unga, Pia Fridén är programledare:

”Förebyggande åtgärder anges ofta som den viktigaste åtgärden för att minska brottsligheten bland barn och unga.

Enligt socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) är ett sätt att inrätta så kallade familjecentraler, där olika myndigheter kan samverka, och på så sätt minska stigmat kring att få hjälp av socialtjänsten.

Hör Bettan Byvald, socialarbetare i Göteborg och Veronica Carstorp Wolgast, socialdirektör Stockholm Stad, om ministerns förslag och hur de arbetar idag.”

Inalles fyra kvinnor dryftar här frågan om hur man ska stoppa kriminaliteten, om jag räknar med Fridén. Men eftersom detta är statsradion så är hon ju långt ifrån opartisk som programledare utan en aktiv aktör på vänstersidan. Männen lyser i denna fråga helt med sin frånvaro.

Socialtjänstminister Grönvall kommer inte direkt med några rykande färska nyheter. Hon talar om tidiga insatser, att möta familjerna i behov av hjälp och stöd väldigt tidigt, redan på mödravårdscentralen, barnavårdscentralen, att inrätta familjecentraler och på så sätt sänka tröskeln och stigmat runt socialförvaltning och socialtjänst, att kunna ”möta tidigt”. Och skolsociala team är jätteviktigt.

Någon som inte hört exakt samma ord upprepas under de senaste 15-20 åren? Samtidigt som gängbrottsligheten i våra utanförskapsområden och överallt i Sverige växt till rent katastrofala höjder. Räck upp en hand!

Bettan Byvald, socionom från Göteborg, är välkänd. Åtminstone av oss i branschen som följer händelseutvecklingen. Hon kallar sig själv för ”socialarbetare”, och presenteras också alltid som en sådan. En titel som för mig är helt otänkbar, även om jag också varit i branschen sedan 1997.

”Socialarbetare” uppstod under vänstervågen på 1970-talet när socialtjänsten växte och socialsekreterarna skulle liera sig med klienterna, befinna sig på exakt samma sociala nivå som dem och vara solidariska med klienterna, i en gemensam kamp mot det kapitalistiska samhället. Och vissa av dem, som Bettan Byvald, finns fortfarande kvar.

Just benämningen socialarbetare ger en tydlig indikation på hur vänsterflummig socialtjänsten fortfarande är från vissa håll inom branschen, och det är alltid de som hörs i medierna trots att de nu är i minoritet.

Jag har till exempel aldrig hört talas om bankarbetare, investeringsarbetare eller börsarbetare. Det är bara socialtjänsten som har arbetare, för att visa hur nära sina klienter de står. Trots att så gott som ingen av socialtjänstens klienter längre kommer från arbetarklassen, vilket man kanske kan kalla LO-kollektivet idag.

Tvärtom, socialtjänstens klienter består till största delen av människor som aldrig kommit i närheten av ett arbete av olika orsaker. Främst för att de är ”nyanlända”. Vilket kan innebära att de flyttade hit för 25-30 år sedan från Mellanöstern och Afrika. Och att de under tiden blivit sjuka, om de inte var det redan från början, utan att ha kommit in i sjukförsäkringssystemet. De är arbetslösa utan att ha kommit in i A-kassan, de är missbrukare eller av andra skäl inte fullgoda samhällsmedborgare. Ibland för att de helt enkelt inte vill.

Med detta sagt, vad har då Bettan Byvald, som jobbat i närmare 40 år i några av Sveriges mest utsatta områden i Göteborg, för förslag för att minska gängbrottsligheten?

Jo, vi måste öka förtroendet för socialtjänsten, öka tilliten från dem som behöver stöd. Men vi måste också träffa människor, barn, ungdomar, föräldrar INNAN dom behöver stöd! För att öka motståndskraften mot dom risker som finns i lokalområdet.

Kort sagt: Byvald och hennes kollegor måste finnas i stort sett överallt, hela tiden. Men socialtjänsten har tyvärr murats in bakom receptioner och vakter, enligt Byvald, istället för att vara ute och träffa föräldrar. När barnen är i 10-årsåldern börjar föräldrarna att bli mer mottagliga för oro för vad som kan komma att hända, fortsätter Byvald.

Detta kan tyckas som ett märkligt uttalande, vad betyder ”mottagliga för oro”? Jag som känner till vokabulären vet att det betyder att socialarbetare som Byvald känner oro för barnen, mycket större än den oro föräldrarna själva känner, vilka borde vara de som oroar sig allra mest. Men de bryr sig inte.

Jag vågar påstå att när Byvald jobbat i de värsta områdena i Göteborg under 40 års tid har hon varit konstant orolig under hela den tiden. Uppenbarligen utan att lyckas bygga upp något som helst förtroende eller tillit för socialtjänsten, trots att hon varit en framträdande figur i dessa sammanhang under så lång tid.

Inte heller har hon lyckats utveckla sin synska förmåga att kunna fånga upp barn, ungdomar och familjer INNAN de behöver hjälp. Vilket hon nu hoppas få mer kommunala medel till, för att kunna utvidga och förbättra sin heroiska gärning i de utsatta områdena.

Socialtjänsten är helt tandlös genom nuvarande lagstiftning. 15-åriga mördare kan dömas till max 4 års ungdomsvård. Vilket innebär vistelse på en anstalt man när som helst kan avvika ifrån om man på sin mobiltelefon kallas av sin gängledare att utföra ännu ett mord. För att uttrycka det hela något förenklat men ändå sant.

Problemet vi pratar om är brottsbekämpning. Som bäst bemöts genom tidiga, mycket stränga, kännbara och repressiva åtgärder från rättsväsendet. Som även om de inte verkar avskräckande, vilket så gott som samtliga kriminologer i Sverige hävdar, ändå tryggar säkerheten för de laglydiga medborgarna på ute på gator och torg som har rätt att vara trygga.

Det fungerar uppenbarligen inte att bemöta till största delen importerad grov gängbrottslighet, uppbyggd av machokultur, antisocialt dominansbeteende, självvalt utanförskap och hederskultur, med med mjukt och kvinnligt omvårdnadsprat om oro, tillit, tidiga signaler, möten, samtal och vädjanden till föräldrar att gå med på insatser som är frivilliga tills dess barnen är 15 år och allt är för sent. Om inte beslut om LVU sätts in tidigare genom domstol. Vilket heller inte avhjälper problemet.

Kvinnliga lösningar på i grunden manliga problem fungerar helt enkelt inte. Vilket idag borde stå klart för alla.

Men ändå så ser våra politiker fortfarande den kvinnodominerade socialtjänsten och skolan som den främsta lösningen på problemet. Som båda verkar helt utan stöd i lagstiftningen för repressiva åtgärder. Och helt saknar, och inte heller ska ha, ett våldsmonopol. Detta borde vara en helt och hållet polisiär fråga.