
Jag har två barnkullar med några år emellan. På den tiden hade jag fortfarande en del kvar av romantiken från barna- och ungdomsåren. Jag trodde folk om gott och jag trodde att var och en – i stort sett – gjorde sitt bästa.
Under de år den första barnkullen gick i skolan verkade denna föreställning stämma med verkligheten. Skolan fungerade som jag mindes från den egna skoltiden. Och på föräldramötena verkade det som om föräldrarna var överens om att lärarna var kompetenta och visste hur undervisningen skulle bedrivas.
Några år efteråt var världen förändrad. Föräldrarna var aggressiva, misstänksamma och övertygade om att de bättre än lärarna visste hur undervisningen skulle bedrivas. (Också skolmiljön var förändrad. Skolan var nedklottrad. Ingen verkade bry sig). Föräldrarna var förstås så okunniga att de inte visste hur fel de hade. Man måste ha viss kunskap inom ett område för att förstå hur okunnig man i själva verket är.
Detta, att självsäkert förklara för omgivningen hur världen fungerar har alltmer spritt sig. Numera har inställningen en talför förespråkare i en tidigare amerikansk president. Många stöder honom just därför att han kan förenkla verklighetsbeskrivningen till den grad att också de tror sig förstå.
Denna övergång till en övertygelsestyrd debatt och verksamheter styrda och hanterade av dessa lika självsäkra som okunniga och åsiktsstinna dilettanter, är mycket väsentlig. Under några årtionden har den kunnige men lågmälde tjänstemannen ersatts av pratglada, åsiktstyrda, sig i offentligheten förtjust speglande, självupptagna opportunister – de är opportunister just därför att deras okunnighet gör dem osäkra och beroende av uppskattning och bekräftelse utifrån, från press och andra tyckare.
Denna förändrade verklighet hade föräldrarna till mina barns skolkamrater uppfattat. De trodde att så såg världen ut: Alla var amatörer. Yrkeskunskaper och erfarenhet behövde inte längre respekteras – därför att man hade fått för sig att alla, också gamla lärare, var okunniga dilettanter.
I denna offentlighet breder Trumperiet, dvs högljutt förkunnande av illa underbyggda åsikter, alltmer ut sig. Det är en lättnad för våra politiker. Deras okunskap och ofta bisarra verklighetsföreställningar stör inte längre. En annan sida av detta mynt är att allt färre bryr sig. Allt kan lunka på.
Trumperiet leder också till en allt större opportunism: När inte längre yrkeskunskaper och långvarig erfarenhet anses vara nödvändig för hävdandet av en uppfattning, blir den allmänna opinionen fluktuerande efter tillfälliga händelsers intryck. Den därmed allt mer utbredda osäkerheten gör att få vågar ha egna, på goda kunskaper och erfarenheter grundade åsikter. Också de som faktiskt kan ett område aktar sig. De vet hur de kan bli illa behandlade om denna ”allmänna opinion” vänds mot dem.
Så är tillståndet i vårt lilla land.
Tills en dag chocken kommer och verkligheten tvingar sig på. Det hände den dag ryska trupper gick över gränsen till Ukraina. Chockens följder har hittills dock begränsats till försvars- och säkerhetspolitiken.
Vad skulle på samma sätt kunna leda till ett avslöjande av tillståndet i skolan? Ett problem på detta och andra områden, befolkade främst av barn och ungdomar, är den väletablerade medelklassens skyddade tillvaro. Deras barn går i skolor som fungerar väl. Det gör också politikernas barn och barnbarn.
I denna uppdelade värld har Trumperiet stora möjligheter till fortsatt utbredning. Alla kan uttala sig om allting – i den mån de gitter, också ansvariga politiker. De, politikerna, kan också fritt utforma politiken efter sina föreställningar, eftersom deras politik sällan utvärderas, och ansvariga politiker och tjänstemän ser till att utvärderingen göms undan och glöms bort, i de fall en utvärdering skett. (Detta har faktisk påpekats av Riksrevisionen).
Men, detta jag kallat för Trumperi – är inte det något värdefullt? Många fler blir ju delaktiga än under förra seklets början och mitt. Jo, men om det leder till sämre politik, sämre resultat och besvärligare vardag?
Den här texten handlar om bristerna i verklighetsuppfattningen. Verkligheten behöver beskrivas bättre. Alltså måste media arbeta i allmänhetens tjänst, inte i överhetens. Hur det skall kunna ske vet jag inte. Vet någon?
Man kan ju trösta sig med något mer dristigt från Danmark. Till exempel TV-serien Rita. Den handlar om skolan. Finns på Netflix.


