Det stora som inträffade – och som skrämde de tidigare makthavarna – när demokratin slog igenom var naturligtvis att nationen plötsligt skulle få den okunniga folkmajoriteten till styrespersoner och att dessa i kraft av sin nya makt skulle ta de rikas pengar. Detta skedde också till viss del. Högsta marginalskattesatsens steg från 35 procent år 1932 till 87 procent år 1976, två år efter det att politikerväldet nått toppen av sitt inflytande och till kröningsfest lanserade en ny konstitution där de nya härskarna fastslog riktlinjerna för sitt härskardöme.

Samtidigt som 1974 års regeringsform markerade politikerväldets slutgiltiga triumf som svenska makthavare förkroppsligade den nya konstitutionen de krafter som skulle undergräva och troligen på sikt förinta dess dominans. Konstitutionen upprättade nämligen ett nytt mål för de nya härskarna som var att säkerställa att alla medborgare utan hinder i form av bristande förutsättningar eller brist på medel på statens, det vill säga skattebetalarnas, bekostnad skulle erhålla livets förnödenheter:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

I praktiken betyder detta att medborgarna som genom demokratin blivit nationens härskare skuffats undan till en ny och mindre framskjuten position, nämligen som ansvariga för att säkra finansieringen av det välfärdssystem som sjösätts i 1974 års regeringsform. Politikerna hade förvandlats från överhet till fund raisers. Inte konstigt att folk inte håller dem i samma aktning som tidigare.

Kort sagt har politikerna i sin roll som folkets fullbemäktigade ombud – ja, fullbemäktigade eftersom folkets medborgerliga fri- och rättigheter till skydd mot maktlystna politiker inte aktas särskilt högt – kommit på undantag. De har inte mycket att säga till om eftersom de har sina instruktioner i regeringsformen. Vad som än händer måste de sätta välfärdssystemets intressenter främst, det vill säga i första hand de människor som i egenskap av anställda i den stora administrerande apparaten, i andra hand välfärdssystemets klienter. Det finns inte en finansminister som, då hon kommit i knipa, inte lovar att välfärden ska få sitt vad som än händer. Det är en hygglig indikation på vem som egentligen bestämmer.

Och inträffar det någon gång att huvudaktörerna i detta drama, politikerna, välfärdsadministratörerna och välfärdsklienterna, inte uppför sig enligt manus, till exempel om ett politiskt parti hoppar över skaklarna och ifrågasätter regeringsformens instruktioner, så kommer medias bataljoner av systembevakande journalister att ge de försumliga politikerna de rapp de behöver för att återvända till den föreskrivna ordningen.