Man brukar klaga på att politiker inte talar sanning. Carl B. Hamilton gjorde det. Han försa sig. Han sa att gränsen för fortsatt samarbete med SD går vid kritik mot judar. 

Hur då? Han sa: ”Jag tror att gränsen går vid att de skulle börja uttala sig på samma sätt om judar /som om muslimer/, och det är inte omöjligt. Men där går absoluta gränsen.” 

Hamilton är medlem i Liberalerna, ett av de regeringspartier som, liksom regeringen i sin helhet, är beroende av stöd från SD för att få riksdagsmajoritet. Liberalerna är splittrade. Detta lilla parti är tillräckligt stort för att ha falanger med olika inställning till lämpligheten av att regera med stöd av SD. I sitt citerade yttrande försöker Hamilton förklara hur han och hans parti kan samarbeta med detta SD, som ser motstånd mot islam som en av sina huvuduppgifter. Underförstått: Dessa samvetsplågade liberaler skulle hellre dra undan sitt stöd, fälla regeringen och låta den nya regeringen avgöra huvudfrågan: är det värt att nedmontera yttrande- och demonstrationsfriheten för att stoppa koranbränningar riktade mot regeringar och enskilda muslimer, som ser detta som hädelse, kränkande av en bok de anser vara helig? Hamilton försöker undvika detta val genom att göra sin jämförelse mellan judar och muslimer – trots att judar inte på något sätt berörs av denna fråga. 

I efterhand har han försökt slingra sig ur detta yttrande, eftersom man inte får avslöja att man tycker sämre om muslimer än om judar. 

Ändå gör de flesta det – också många muslimer, eftersom olika riktningar inom denna religion kan tycka illa om varandra, också bekämpa varandra med dödligt våld. 

Man – det vill säga omvärlden – är noga med att göra skillnad mellan islam och islamism – i offentligheten. I tankarna och vänner emellan kan man vädra den misstänksamhet som man har gentemot muslimerna, gentemot alla muslimer. 

I Tyskland var man tvungen att böja sig för nazisterna – också den judinna som berättade att hon och Helmut Schmidt stod bredvid varandra med armen i nazi-hälsning under morgonsamlingarna, sedan de efter nazisternas maktövertagande fick en ny, renlärig rektor i skolan i Altona,  

Muslimerna i väst är inte satta under samma obönhörliga tryck. Ändå verkar de flesta följa rådande påbud, eller ligga lågt och hålla sig osynliga. Ingen av 33 imamer besvarade erbjudandet om stöd för att hjälpa i hemmet utsatta kvinnor. Andra imamer gör sig tolkar för alla muslimers lidande förorsakade av koranbränningarna.  

Den svenska allmänheten kan inte orientera sig i detta politiskt-religiösa landskap. Det är inte så underligt. Det kan inte våra politiker heller. 

Därför har både allmänheten och deras politiker en mycket avvaktande hållning gentemot islam och muslimer. Carl B. Hamilton är som alla andra. Han var bara lite seg i kolan och försa sig.  

(Och allt detta var en del av den upprördhet som följde på Jomshofs yttrande: ”Jag håller med om att vi behöver en ‘bredare dialog’, en dialog om hur vi demokratiserar den muslimska världen. Eller varför inte en dialog om islam, denna antidemokratiska, våldsförespråkande och kvinnofientliga religion/ideologi, grundad av krigsherren, massmördaren, slavhandlaren och rövaren Muhammed.” 

Hur man nu kan anse detta yttrande, som beskriver en bit verklighet, vara förgripligt.)