Parollen för den här bloggen är att ”här skapas samtidens självförståelse”. Frågan är vad det betyder. Om någon skulle veta borde det vara jag eftersom jag är den som formulerat ledordet. Men å andra sidan pladdrar man så mycket att det inte alltid är lätt att veta, framför allt om det gått något årtionde sedan djupsinnigheterna sattes på pränt.

Samtidigt är det luttrande att tiden går ty det betyder att den framväxande historien tar form och självförståelsen förverkligas i ett allt tydligare men naturligtvis tillfälligt facit. (Det där var bara ett ovanligt tillkrånglat sätt att säga att ”med tiden så får vi se hur det går”.)

I varje fall ändrar det sig fast inte alls nödvändigtvis på det sätt man hade trott. Att svensk politik var på fel spår för tio, kanske tjugo, år sedan var redan då en ganska normal uppfattning. Men det var lika normalt att föreställa sig att lösningarna låg inom det etablerade politiska systemet vilket innebär att den tidens åsikter om sig själv var att det räckte med att byta regerande partier för att landet skulle saneras.

Men vid det här laget, tror jag i alla fall, är det mindre vanligt att medborgarnas självförståelse säger dem att rätt svar på landets problem (”utmaningar”) är att byta regering. Tanken att socialdemokraterna eller centern eller kristdemokraterna eller någon annan partikombination (utom möjligen någon som styrdes av de tills vidare ganska oprövade sverigedemokraterna) skulle kunna rädda landet ligger inte så nära till hands.

Det beror, påstår jag således, på en framväxande skarpare självförståelse av innebörd att det knappt är någon skillnad på partiernas filosofi. De tänker likadant. Om vi till exempel har problem med skolan vill alla partier ”skjuta till” några miljarder av skattebetalarnas pengar. Sedan vill de be Skolverket att ändra lite i regelverket vilket tar några år varefter berget föder en mus som nästan garanterat inte gör någon skillnad. Som överkurs föreslår de även att partierna ”ska höja lärarkårens prestige”, något som ingen vet hur det ska gå till eftersom de pedagogiska myndigheterna instinktivt gör motsatsen genom att gradvis undergräva lärarkårens status och självkänsla genom ytterligare detaljreglering.

Den nya självförståelse som jag tror borde stå på landets dagordning manifesterar sig på andra sätt fortsatt artig respekt för höger/vänster-skalan som blir alltmer irrelevant. Låt mig ge två exempel från djurens värld.

Det fanns en tid till ganska nyligen då isbjörnarnas överlevnad stod i fokus. Miljörörelsen med Greenpeace och sådana som FN-chefen Guterres i spetsen hade räknat isbjörnarna och troligen även sälarna och kommit fram till att djuren drunknade när isen smälte och de inte hade någonstans att sova. Sådana observationer tystade mig och andra som fick dåligt samvete av att människan uppenbarligen djävlades med de stora, vackra, vita bestarna. Det gick en tydlig skiljelinje mellan de goda människor som tyckte om djur och de övriga, hjärtlösa, potentiella björn- och säljägarna.

Sedan några år tillbaka gäller emellertid inte längre denna sanning eftersom björnarna på något sätt lyckas föröka sig långt mer än den avsevärda krympning i beståndet som Greta Thunberg och likasinnade så hatiskt gottade sig åt. Även om världens folk inte bryr sig så mycket om isbjörnar tror jag att den sortens omvärderingar säger mer om samtidens värderingar än om till exempel liberalpartiet hade avancerat några procentenheter eller helt enkelt åkt ur riksdagen.

Nu visar det sig också enligt färska uppgifter att motsvarande inte bara gäller sälar och isbjörnar utan även valar. Den numera tillnyktrade före detta miljöaktivisten Michael Shellenberger varnar nu för århundradets nya miljöskandal som är att vindenergin tar död på dessa djur när man spränger på havsbotten för att fästa snurrorna.

Därför, om än på skakiga grunder, menar jag att vår tids självförståelse inte bör indela människorna i huvudsak efter vilka artonhundratalsideologier – som ändå inte har någon tydlig uppfattning om isbjörnar och valar – de bekänner sig till utan om de förmår använda sitt omdöme och sunda förnuft. Det kan hända att vindkraften inte är orsaken till valdöden. Men vad hände med försiktighetsprincipen, Guterres?