Jag har tidigare skrivit om Jan Guillou. Jag skrev utifrån den förvåning jag länge känt, orsakad av att en så uppenbart okunnig skribent med så gamla, förstelnade föreställningar om samhället, uttryckta på ett torftigt, träaktigt språk kunde vara så uppburen – eller i alla fall tolererad.

Det har nu snabbt ändrats.

I Riksfilistern kläs Guillou grundligt av, kanske väl grundligt enligt recensenten: ” Jan Guillou drivs primärt av hämndgirighet, får vi veta, han saknar totalt brist på empati och självreflektion, vidare är han trångsynt, självbelåten, fåfäng, föraktfull, lögnaktig, narcissistisk, manipulativ och girig. Hans författarskap är, enligt Holmgren, slappt och fantasilöst, språket patetiskt och torftigt och befinner sig på ”en överhettad 14-årings nivå”.

Och enligt Dick Erixon för Guillou smaka sin egen medicin. Det tycker jag nu ingen skall behöva göra. Den är inte hälsosam, tvärtom – den är skadlig.

Jan Guillou är inte längre intressant som verksam skribent. Det har han inte varit på länge, om någonsin. Det intressanta är att denna okunniga, klumpiga skribent ända tills nu ostörd fått fortsätta att dväljas i sin uppblåsta självtillräcklighet.

Han är ett levande vittnesbörd om den feghet och den övervintrande vänsteranda från sextiotalet som länge, och på många håll fortfarande styrt nyhetsurval liksom ämnen och debattdeltagare, också – ja, kanske framför allt – i statliga medier.

Det som hänt nu är att den nya behandlingen av honom vittnar om något nytt. Denna långa vänstervåg håller nu på att ebba ut. Folk vänder sina kappor i den nya friska vinden.