Som ett led i mina fortsatta studier av det danska språket har jag  sett Borgen, en dansk Tv-serie i fyra säsonger. Den har blivit mycket uppskattad. (Den som har Netflix kan se det avsnitt som diskuteras här. Denna  recension sammanfattar serien väl och dess omdömen kan jag instämma i.) 

Borgen beskriver ett Danmark som inte skyr konflikter – utan tvärtom blommar upp med dem: Människorna får ett mer intensivt, mer spännande liv. Sverige skymtar bara förbi någon gång, utom i ett avsnitt, det jag har länkat till. 

Det handlar om prostitution. Den beskrivs utifrån olika utgångpunkter. En prostituerad, som valt, inte tvingats, till sitt yrke får berätta om sitt liv – och avsnittets andra deltagare tar ställning till henne och hennes yrke. 

I en avslutande debatt deltar en svensk. Han representerar Sverige, Prussiluskan, väl. Här är hans inlägg: 

– Köp av sexuella tjänster har varit förbjudit i Sverige länge nu – och det är för att vi har insett att prostitution är legaliserat våld 

– Det finns inga kvinnor som väljer att sälja sin kropp frivilligt 

– Det är en väldigt typisk berättelse från en prostituerad att det är samhällets stigmatisering som är deras problem 

Han har danska meningsfränder, förstås. Gemensamt för dem är att de förnekar den prostituerades uppgifter och med olika omskrivningar påstår att hon ljuger. (Det är också en annan prostituerad med i debatten. Hennes erfarenheter är mycket mer negativa.) 

De som är negativt inställda till prostitution ser Sverige och Sveriges lagstiftning som föredömliga. De känner inte till Prussiluskans trick: 

I Sverige tror man att man kan lösa problem, bli kvitt obehagligheter, genom att förbjuda dem. Det är förmätet och falskt. Inte har den människohandel som ofta är förenad med dagens prostitution blivit mindre efter förbudet – antagligen har den blivit större. Förbudet har tvingat kunderna att gömma sig, liksom själva utövandet. Det sker dolt – och därmed mer utsatt för våld och andra obehagligheter. 

Denna svenska metod – att förbjuda och därmed gömma och glömma problemet används ofta. Länge var det så invandringen behandlades. Man var nogsamt medveten om alla problem – men så länge de var undangömda och därmed debatten omöjliggjord var man nöjd. 

Narkotikapolitiken är också märkt av detta förbjud och glöm.   

Kriminalpolitiken är ett tredje område, även om politikerna numera, tack vare SD, börjat få lite bättre kontakt med verkligheten. På detta område måste förstås förbud vara en huvudmetod – men inte den glömska som man förtjust ägnar sig åt. 

Men i själva verket låtsas man bara att dessa förbud löser problemen. Man vet att det inte är så, men man är ändå nöjd. Varför? Därför att man gjort de problematiska verksamheterna mer osynliga. Därmed slipper man se och ta ställning till alla obehagligheter förenade med den av förbudet gömda verksamheten. 

Hur skall Prussiluskan kunna pensioneras? Jag tror, och hoppas, att hon håller på att göra sig omöjlig. Misshälligheterna, motsättningarna, problemen har blivit så uppenbara att det inte finns något kvar av den gamla Sverigebilden. Den nya finns ingen anledning att försvara. Den går inte heller att förneka. Alltså finns det inte så stor mening i att fortsätta förnekandet av olika problem i samhället. Man kan förstås ändå strunta i dem.  

Gör man inte det finns bara ett val kvar: att ta itu med dem.