Efter de senaste årens korankravaller, med stenkastning, bilbränder och handgemäng med polis, har muslimer i Sverige ofta anklagats för att vara otacksamma. Eftersom många av dem flytt från förtryck i sina hemländer och fått en fristad i Sverige, borde de väl anpassa sig efter våra lagar och traditioner. Hur kan man kräva att den svenska yttrandefriheten – som har månghundraåriga anor och står inskriven i grundlagen – ska upphöra att gälla bara för att en dansk provokatör offentligt visat att han inte respekterar islam?

Enligt media är muslimer särskilt hårt drabbade av rasism och socioekonomiska faktorer, men det är svårt att bortse från det faktum att det mesta inom islam kretsar kring Mohammed. Inte bara vad Gud uppenbarade för honom genom koranen, utan också hur han handlade, vilka vanor han hade och hur han behandlade sina kvinnor. I likhet med många som kommit till vårt land var han också politisk flykting.  

Om Muhammed fått leva sitt liv som reformator och religiös mystiker i Mecka, hade islam på sin höjd blivit ytterligare en sekt i den judisk-kristna traditionen. Men 622 inträffade en sak som radikalt skulle förändra hans kurs. Han tvingades fly för sitt liv och söka asyl i Medina, som på den tiden beboddes av judar. 

I början anpassade sig Mohammed efter omständigheterna och upprätthöll goda förbindelser med judarna i Medina. Efter hand ökade hans inflytande och han bestämde sig för att förklara krig mot Mecka. Man kan säga att han sadlade om från profet till politiker. Medina förvandlades till en krigszon, och de judar som inte slöt upp på hans sida bestraffades som förrädare. Bland annat sägs han ha låtit halshugga samtliga män ur folkstammen Banu Qurayza. Dråpslaget mot judarna i Arabien skedde i slaget vid Khaybar år 628. Att så här gamla historier skulle ha något samband dagens stenkastare låter osannolikt, men under kravaller i Malmö 2020 skanderades faktiskt slagordet ”Khaybar Khaybar”.    

Man kan förstås tycka att Mohammed betedde sig otacksamt mot befolkningen i Medina som en gång räddat hans liv. Men eftersom han (enligt egen utsago) bara följde instruktioner från Gud faller sådana argument platt till marken. Ett bevis så gott som något för att det verkligen var Gud som höll i spakarna, var att muslimerna bara femton år senare erövrat både Bysans och Persien. Som profet i Mecka var Mohammed tämligen misslyckad. Som politiker blev han en succé.

Likt många andra politiker förstod Mohammed (eller om det nu var Gud) att vara taktisk. Han väntade med att utmana de judiska stammarna, tills han etablerat sig i Medina och byggt upp en stark organisation. Också det har tillämpning på Sverige. Hade Rasmus Paludan valt att bränna en koran i Paraguay eller Belarus och publicerat händelsen på Youtube, tror jag knappt den muslimska världen hade reagerat. Trots att brottet mot Gud vore exakt detsamma. Men i Sverige är muslimer väl etablerade och har starka organisationer. Därför kan det löna sig att bränna svenska ambassaden i Bagdad och ordna anti-svenska demonstrationer i muslimska huvudstäder.

För att ta ett annat exempel. Om en japan boende i Tokyo hade skrivit romanen ”Satansverserna” kanske det inte resulterat i någon fatwa. Men nu skrevs boken av den brittiske författaren Salman Rushdie, som dels lever i det mångkulturella Väst och dessutom härstammar från Indien. Ett land där muslimer haft en stark ställning i 500 år.

Med traditioner ända tillbaks till Mohammed tenderar muslimska aktivister att bli mer aggressiva, ju mer tror att segern är inom räckhåll. Att i det läget införa sharia-anpassade hädelselagar i Sverige skulle kasta ytterligare bränsle på den brasan.