Många hyser agg mot koranbrännaren Rasmus Paludan för hans ohyfsade tilltag att bränna koraner. Att svenskar kan reagera på det sättet går möjligen att förstå eftersom väluppfostrat folk sedan barnsben fått lära sig att man inte ska reta folk, muslimer i det här fallet, i onödan. Men varför svenskarna som straff för Paludan och likasinnade skulle kriminalisera bokbränning övergår mitt förstånd. Ännu mindre begriper jag förstås hur man i muslimska länder, där folk har en tendens att bli ännu mer indignerade över förnärmelser än här, kräver dödsstraff för sådana som han.

Men även om Paludan inte gör succé bland salongsfähiga människor måste man erkänna hans kompetens som samhällsvetare. Hans tes har varit att enda skillnaden mellan att bränna en bibel och att elda upp en koran ligger i respektive anhängares sätt att reagera. Kristna kanske låter höra en uppgiven suck medan muslimerna nästan unisont kräver koranens strängaste straff. Han har förklarat sina bokbål med förutsägelsen att de skulle göra muslimer över hela världen rasande och därmed bevisa för resten av världen att det inte går att leva i fred med muslimer eftersom dessa inte tål invändningar mot islams teser och heliga uppfattningar. Även om Paludan i övrigt är tölpaktig har utvecklingen bevisat honom klarsynt på den punkten.

I civiliserade samhällen förväntas medborgare tåla förolämpningar. Visst kan missfirmelserna gå för långt och därför bör det finnas, som det finns, lagar mot förtal som kan tillgripas i undantagsfall. I vissa särskilt civiliserade avdelningar av det västerländska samhället, till exempel det engelska underhuset, är umgänge medelst förolämpningar normaltillståndet. Att föreslå att västerlandet ska upphäva denna uråldriga tradition och återgå till en förcivilisatorisk samhällsform av vildar som inte uthärdar att okvädas bara för att muslimer är otillräckligt civiliserade och därför inte kan skilja på en skymf och en råsop är ett steg bakåt i mänsklighetens utveckling.

Men själv har jag som sagt svårt att förstå varför västerlandet, i det här fallet Sverige, frivilligt skulle anpassa sig en ideologisk motståndares åsikter och synsätt – jo, muslimerna är våra ideologiska motståndare exempelvis i frågan just huruvida man ostraffat kan sätta fyr på heliga böcker – av det enda skälet att motståndaren blir obehagligt vildsint om man inte anpassar sig efter hans önskemål. Jag begriper inte att så många svenskar vill ge sig efter muslimernas krav exempelvis genom att förorda just kriminalisering av upplevda hädelser som bokbränningar. Skälet till dessa svenskars reaktioner kan vara någon sorts strukturell rasism av innebörden att muslimer är underutvecklade människor, ungefär som småbarn, av vilka man inte kan begära ett mer civiliserat uppförande. Eller också har dessa eftergivna svenskar redan anpassat sig till den underkastelse som islam både kräver och bokstavligen betyder.

Jag kan inte hitta några andra möjliga skäl att svenskar skulle vilja bygga ut lagen om hets mot folkgrupp så att islams krav tillgodoses än rasism och feghet. Det påminner förresten om svensk barnuppfostran när den är som svagast. Barn är barn, brukar det sägas, och måste få leva ut sina rättigheter enligt de 45 artiklarna i FN:s Barnkonvention, numera upphöjd till svensk lag. Men får de som de vill brukar de höja kraven. Dessutom är det så himla jobbigt att uppfostra dem eftersom man kan åka på en orosanmälan till socialen.